Fel sorts solbränna och fel sorts svenska på stan
”Finlandssvenskar ger ibland någon ytlig om kommentar om solbränna, finnar förvånas då jag talar finska med dem vid bardisken och utlänningar försöker trycka in mig i blatteskåpet.”
Så skrev Åbobon Markus Finell i en insändare i Hbl i slutet av juni. Han kommenterade ”Black Lives Matter”.
I lördagens Hbl intervjuas tre kvinnor som ordnar evenemanget Good Hair Day i Helsingfors, en happening som har fötts för att öka kunskapen om afrohår och motarbeta rasism.
De verkar ha ha liknande erfarenheter som Finell:
”Det finns ont om trygga ställen för afrofinländare i Finland. När jag deltog i evenemanget första gången kändes det som att komma hem”.
”Rasismen har alltid förekommit men människor har inte vågat tala om det. Ofta beror det på att man tror att ingen upplevt samma saker”, säger Good Hair Day-arrangörerna.
Black Lives Matter (rörelsen föddes 2012 i USA, inte efter fallet George Floyd i år) är global, men definitivt också lokal. Den berör vårt samhälle i högsta grad – vilket tydligt framkom i en rasismrapport publicerad i juni.
Diskrimineringsombudsmannen hade hösten 2019 gjort en enkät med personer med afrikansk bakgrund. I merparten av svaren kom det fram att respondenterna möter diskriminering varje månad, varje vecka eller till och med varje dag.
Rasistisk diskriminering och trakasserier är enligt utredningen särskilt vanliga på offentliga platser i städer, i arbetslivet eller när man söker arbete.
Ett test som ofta har citerats som ett exempel på hur diskriminerande arbetsrekryteringen i Finland kan vara, är det walraffande som yrkeshögskolan Diak lät göra hösten 2018. Fyra välmeriterade kändisar låtsades söka jobb med riktiga cv:n men med fingerade, romskt klingande namn. De sökte sammanlagt 54 jobb, ingen av dem kallades till en enda arbetsintervju.
Ett land där till och med namnet kan tyckas vara fel, om det inte är helt finskt, det måste väl ändå ses som höjden på xenofobiskt.
Dessvärre har de senaste månaderna knappast förbättrat situationen. En av coronakrisens konsekvenser är att den späder på främlingsfientligheten.
FN:s generalsekreterare varnade om det i maj, talade då om risken för xenofobi och syndabocksletande.
I Finland fanns syndabockarna först i Nyland, sedan blev det svenskarna.
Även om det – såsom vi tidigare påpekat – är orättvist att ens jämföra den orättvisa, rasistiska behandling någon utsätts för på grund av sin hudfärg, sin tro eller sitt namn, med den fientlighet som nu ställvis möter svenskarna, så är grogrunden densamma.
Den får sin näring av den fientliga inställningen mot det som avviker från det vad personen själv har definierat som normen.
När man läser Helsingin Sanomat i torsdags kan man tro att normen är att det ska talas finska i Åbo. Eller åtminstone på Åbo slott.
Eventuellt kan finlandssvenska accepteras – ”för det hör man ju, säger en intervjuad, skillnaden på finlandssvenska och rikssvenska, och rikssvenskar borde inte vara här nu”.
Det här var en nyhetsartikel, självfallet inget HS-redaktionellt ställningstagande.
Men publiciteten blev sådan att Åbo stad i fredags nödgades gå ut med ett pressmeddelande.
Staden förtydligade att den inte generellt kan hindra svenskars inresa i landet, eftersom det finns många rikssvenskar som enligt gällande reserestriktioner har godtagbara skäl att komma hit – och Åbo stad kan enbart upprepa mantrat om ansvar, och om avstånd, hygien och karantän.
När vi talar om rasism betonas hur varenda finländare är skyldig att få upp ögonen för såväl den öppna som den dolda rasismen, strukturella mönster som exkluderar vissa grupper i samhället.
När vi talar om coronatidens följder är hälsan och ekonomin i fokus.
Följderna för vårt beteende, vår nationalism, våra fördomar, i förlängningen hela vår samhällsutveckling, allt det vet vi ännu väldigt lite om.
Men vi bör ge akt.
Hur farliga är inte just de åsikter som anser att det är fel att höra svenska på stan – i Åbo?
Hur farlig är inte den tanke som vi låter slå rot i våra barn om vi lär dem att rikssvenskar är något man ska akta sig för?
I Johanna Wassholms kolumn beskrivs ett barn som vid Trerikesröset frågar sin mamma om det faktiskt är tryggt att gå runt röset också på den svenska sidan.
En av afrohårevenemanget Good Hair Days arrangörer, Saida Mäki-Penttilä, säger i Hbl: Jag hoppas att människor som inte själva bli utsatta för rasism skulle hjälpa oss mer, ingripa i situationer.
Där finns en uppgift för oss alla. I coronatider gäller den uppenbarligen också något så trivialt som när du hör rikssvenska på stan.
Är karantänen är avklarad ska vi försvara de karantänfria.
Man får faktiskt ha vilken hudfärg som helst och man får tala svenska på stan, också i Åbo.
LÄS OCKSÅ andra ledare kring delvis samma problematik:
Polariseringen har också smittat Åbolands skärgård (27.3)
Ansiktsmaskaffärer och gränsgräl (15.4)
Vi ska varken hata eller håna svenskarna (19.6.)
När vi välkomnar svenskarna igen (23.7)
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.