Krister Lindberg 01.12.2023 13:21

Vi ska vara snälla mot varandra. Om jag får risgrynsgröt med smöröga skottar jag gärna snö och hugger ved, till exempel. Säger tomten och tillägger: Inga starka ljus eller ljud, inga stora förändringar.

Men i norska filmen ”There’s something in the barn” förbrukas hundratals kilowatt på ljus och decibel. En amerikansk familj har ärvt en bondgård i Norge och flyttar in; det är jul och det ska vara amerikansk stämningsbelysning och discomusik. Och stora förändringar; ladan ska bli hotell.

I ladan bor tomten.

Filmen skildrar kulturkrockar. Den amerikanska familjen är en karikatyr. Pappa (Martin Starr) har ärvt sin norska morbror och smått tvingat tonåriga dottern, hennes lillebror och deras styvmor, nya frun (Amrita Acharia) till världens ände.

Nytt liv nya möjligheter. Dottern (Zoe Winther-Hansen) uppvuxen i Kalifornien där alla vännerna finns vantrivs i ingenstans mitt i snön i kylan medan pojken (Townes Bunner) kommer i kontakt med någonting (tomten) i ladan.

Den naiva amerikanska familjen är nykter men högljudd, främst pappan, och förutsätter att alla har vapen. De obeväpnade norrmännen är som finnar.

Någons farfar har sagt att norrmännen har is runt hjärtat. När isen smälter, av alkohol, beter de sig som finnar på ett parodierat bröllop… Karikerat men underhållande.

Kulturkrock två : Tomtarna. Nissarna finns ju bara i folktron. Varför bry sig? Varför försöka leva i fred sida vid sida med någon som inte finns annat än i fantasin? I en av många riktigt roliga sekvenser hänvisar man till Osloavtalet 1993 och blir skjuten i skuldran.

Den trevliga komedin som kunde ha varit barntillåten förvandlas till våldsam barnförbjuden skräckfilm med snudd på splatter. När tomten blivit upprepat förolämpad inkallar han ett kompani aggressiva släktingar som kommer över eldvapen och snöskoter. Och alkohol.

Å andra sidan: Regissören Magnus Martens och manusförfattaren Aleksander Kirkwood Brown försöker och lyckas bitvis göra även biten skräckfilm rolig. Effekterna är ofta billiga, alltid hemvävda. Men: Att sitta på två stolar får man ont i baken av, sa Hasse & Tage?

Teatralisk fantasi som kräver skämskudde

Pressbild

Filmen ”Pakoja & haaveita” är experimentellt skriven och regisserad av debutanten Kaisa El Ramly.

Fyra bilar med två människor i varje kör längs samma landsväg samma dag någonstans mitt i Finland. Alla pratar (mest strunt) i ett kör. Pensionärerna Silja (Aliisa Pulkkinen) och Ville (Dick Idman) spelar ett löjligt rollspel när de åker till dotterns grav.

I den fjärde bilen finns egentligen bara en, Ingela Olsson, men hon pratar oavbrutet i telefonen, mest med Dick Idmans Ville. En liftare (som är döden spelad av Erkki Saarela) traskar vägen fram. En hund är på rymmen. I voice over filosoferar den och pratar rotvälska, eller kinesiska kanske.

Med flera. Som pratar. Alla repliker är inte lyckade. Alla åker i samma riktning och undviker därmed kollisioner, reella eller bildliga.

Skådespelarna (tre pratar svenska) är förträffliga och bilderna är rätt exponerade.

Hade manuset fungerat som ett hörspel? Nej. Som teaterpjäs? Nej.

Funkar ”Pakoja & haaveita” som film? Njae.

Enligt innehållsförteckningen ska filmen, full med galenskaper, ha en smak av livet; vara en teatralisk fantasi som firar livet påminnande om döden. Teatralisk nog. Buskteater, och de många galenskaperna kräver många skämskuddar.

Krister Lindberg

Dela artikeln