Krister Lindberg 24.02.2022 19:00

Hannele Lauri är charmerande i sin första egentliga huvudroll på film. Hon tolkar en populär schlagerartist, en som varit med länge ty hon fyller 70 år. Bara en siffra; idolen är i själen så ung att hon förälskar sig i en hälften så gammal låtskrivande musiker (Mikko Nousiainen).

Och vill med honom få barn.

Musikerns mamma (alltid festligt förträffliga Marja Packalén) är inte överförtjust i sonens nya kärleksförbindelse. Hon var ungdomsvän med sångfågeln.

Den finska dramakomedin ”70 är bara ett nummer” är skickligt skriven och regisserad av Johanna Vuoksenmaa . Filmen håller balansen på en slak lina; vi slipper den här gången gyckelspel och skämskudde.

Manuset har innehåll: Hannele Lauri får tolka kändisskapets baksida, ensamheten bakom scenen eller ”vet du inte vem jag är”. Och problemen med att åldras fast man inte medger det.

För att inte tala om det där med att skaffa barn.

Musikvärlden är kreativ, påkläderskan, den originellt roliga Misa Palander , är fantasifull och företagsam och filmen gör det otroliga trovärdigt.

Fantastiska skådespelare hela bunten, birollerna medräknade.

Sångerskan är utåt, och ute i svängarna, en primadonna. Hemma äter hon kall knackkorv, dricker öl direkt ur burken och gråter sig till sömns. Vuoksenmaa har en lågmäld humor, ibland sofistikerad. Små stunder och små detaljer är större än helheten och rytmen tar skada. Vi skrattar inte högt men vi behöver heller inte tänka: får man skratta år det där.

Vi märker det knappt; Hannele Lauri sjunger, men rösten tillhör Lea Laven.

Övriga premiärer

Pressbild

Lillgamla barn kan i vardagen vara charmerande. På film oftast enerverande. Men Woody Norman är i Mike Mills’ regi bedårande. En verbalt mycket begåvad men överaktiv nioåring. Och smart. I svartvita indiefilmen C’mon C’mon.

Han som senast var ”The Joker” Joaquin Phoenix spelar nu med bravur en motsatt karaktär, en radioreporter som på band samlar hela USA:s ungdomars tankar om sin samtid och framtid.

Hans syster behöver hjälp med barnpassning när pojkens pappa insjuknar. Morbror utan erfarenhet av barn ställer upp.

Den gamle och det livliga barnet åker kontinenten kors och tvärs och lär sig av varandra (om hur livet bör levas). Den förmodat självbiografiska filmen har minst tre nivåer. En viktig del av berättelsen är intervjuerna runt om i staterna; barn och ungdomars tankar och visioner.

Parallellt de till temperament så olika, morbror och systerson. Och relationen syster och bror, deras förflutna, nutid och framtid.

Den röda tråden är nioåringen som i filmen får vara och förbli ett barn med rätt att vara lessen eller arg och sakna mamma. Joaquin Phoenix är och har länge varit mera än en joker. Skådespelarna trivs och miljöerna kommer till sitt rätta i det utomordentliga svartvita fotot.

”C’mon C’mon” är en mycket speciell film. Ser lite ut som en dokumentär. Dramaturgin saknar början mitt och slut; strukturen liknar det levande livet med dess dramatiska kurvor och känslor där och då, här och nu.

Krister Lindberg

Dela artikeln