ÅU 15.09.2023 10:00

Nu har ”Höstlöv som faller” av Aki Kaurismäki utsetts till Finlands Oscarskandidat, i våras vann filmen Jurypriset i Cannes och nyligen internationella kritikerpriset; årets bästa film.

I den utökade delen till sin arbetartrilogi (Skuggor i paradiset, 1986, Ariel, 1988 och Flickan från tändsticksfabriken, 1990) finslipar auteuren Kaurismäki sin stil till bristningsgränsen. (Att Robert Bresson och Jean-Luc Godard är förebilder sägs högt och tydligt, men vitsigt). Skådespeleriet är inte vanligt agerande. De skickliga och professionella Alma Pöysti och Jussi Vatanen i huvudrollerna och Janne Hyytiäinen med flera i birollerna spelar som om de vore duktiga amatörer. Replikerna är få och kortfattade. Men precisa och galghumoristiska. Blickarna och ansiktena utstrålar värme.

Bildstilen är den samma som fotografen Timo Salminen använt sig av i årtionde, i sällskap med scenograf Aki Kaurismäki. Femtiotalet återinfört. Bilderna: en spegel, mikrovågsugn, otaliga filmaffischer, en bok, en sjömanssäck; symbolerna och referenserna är många.

Filmen är en kärlekshistoria, en romantisk komedi. Men inom den ramen ryms mera än vi hinner uppfatta. Blickarna möts över drinkarna i en karaokebar. Hon är, i början, butiksanställd. Han sandblästrar någonting på en bangård. En tid. Han dricker för mycket och för ofta.

De två (Pöysti och Vatanen) träffas av en slump, går på bio (och ser en rolig film av Kaurismäkis vän Jim Jarmusch ). De två ska träffas ånyo. Men mannen tappar bort kvinnas telefonnummer. Och han vet inte vad kvinnan i hans liv heter.

Vi skrattade högt ett par gånger, roades för det mesta. Också humorn är minimalistisk, men personlig. Och de stora, äkta känslorna är rörande trots de små medlen. Hindren är många. Största hindret är alkoholismen. ”Jag är deprimerad. Varför? För att jag dricker för mycket. Varför dricker du? För att jag är deprimerad.” Deprimerande är att åse hur svårt det är att få ordentligt arbete alternativt hur lätt det är att få sparken. Även som nykter.

Filmen utspelas i nutid. Miljöerna och scenografierna, interiörerna, är tidlösa. Kunde ha varit för länge sedan. Gäller också musiken, som alltid har en källa i Kaurismäkis filmer; skivspelare, karaoke, live. Eller radio. I radion hörs nyheter, upprepat: Kriget i Ukraina. Aki Kaurismäki tar tar också pulsen på samhället i Finland av i dag.

Pojke träffar flicka och övervinner alla hinder. Aki Kaurismäki är filmvärldens största humanist. Människan är god om än fattig. Kaurismäki är, likt hans påhittade personer, ödmjuk. Han är beläst och bildad och ”När löven faller” är en kärleksförklaring till filmen, en filmmediets och filmkonstens romantiska komedi!

I slutscenen får vi veta att hunden heter Chaplin.

Krister Lindberg

ÅU
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln