Krister Lindberg 24.11.2023 12:06

En familj, lågavlönad. Av män styrd och dominerad. Hjälten i filmen ”Joyland” är yngre sonen Haider (Ali Junejo), 30 år, arbetslös, gift men barnlös. I Pakistan och i den pakistanska filmen är det viktigt att avla söner. Storebror har många barn, alla flickor.

Patriarken Amanullah (Salmaan Peerzada), rullstolsburen, anser att yngre sonen är en slashas som låter sig bli försörjd av sin hustru Mumtaz (Rasti Farooq) och som sköter hemmet; en man!

Den pakistanske regissören Saim Sadiqs debutfilm är en kärlekshistoria från Lahore. Filmen vann två stora priser i Cannes förra året och var Oscarsnominerad. En tid förbjuden i hemlandet. Men blev frisläppt eftersom den faktiskt inte kritiserar religionen.

Däremot ifrågasätter Saim Sadiq nog de kvävande könsrollerna och traditionerna. Kvävande, men den skickliga regissören och manusförfattaren gör det lätt för oss att andas; sällskapet är fantastiskt, berättelsen är vacker med en finurlig humor. Ett empatiskt drama i en för oss tämligen okänd miljö och kultur.

Den arbetslösa Haider får av en händelse anställning på en teater. Som dansare. Han som inte kan dansa. Men han accepterar och lär sig. Han är nämligen över öronen förtjust i Biba (Alina Khan), den transsexuella stjärnan på teatern. Hon dansar och leder en dansgrupp som uppträder under pauserna. I samhället bland allt förtryck, alla fördomar och bitska kommentarer är hon stoisk.

I kärleksförhållandet med Haider, också där, är hon förnuftig. Filmen är intelligent lågmäld, och aningen långsam.

När Haider nu fått arbete (han ljuger hemma om arten av sysslan) måste hans fru stanna hemma. Och föda en son. (Patriarken bestämmer vem som ska göra vad; till exempel hämta ett glas vatten eller slakta en get). All frihet för fru Mumtaz är nu historia. Med tragisk utgång och männen sörjer bara sonen som aldrig föddes…

Filmen är vacker, bitvis humoristisk, romantisk, objektiv utan över- eller underdrifter, den visar finstämt och är rörande.

Brittisk/amerikansk och blodig tolkning av korsikanen Napoleon Bonaparte

Den episka storfilmen ”Napoleon” av Ridley Scott är underhållande. Om man gillar blodiga stridsscener filmade i nya vinklar och perspektiv; bilderna är som hämtade från oljemålningar från början av 1800-talet!

Pressbild

Bataljerna är stora och snyggt filmade men blodiga. Tre miljoner fransmän fick korsikanen livet av. Än ”fiender”? Personerna, de var många i tidens franska och europeiska politik, är och förblir tunna. Så ock Napoleon Bonaparte.

Detta är absolut underhållning; absolut ingen historieundervisning eller psykologisk karaktärsstudie. Historien är tillrättalagd och med ett brittiskt perspektiv. För den kunskapshungriga finns ju Google.

Napoleon (en genialisk Joaquin Phoenix) framställs som lite dum i huvudet och hopplös i sängkammaren. Och tidens skvallerpress gör honom till en hanrej. Ingen blir klok på varför han var så beroende av sin hustru Josephine (Vanessa Kirby).

Enligt David Scarpas manuskript tycker Napoleon inte om England. Han vill erövra hela Europa, hela världen. Han underhandlar med, samarbetar med och arbetar mot bland andra tsar Alexander I och kejsar Franz II. I krig och kärlek. Mycket enligt David Scarpa och en del enligt folkskolans historieböcker.

Berättelsen om soldaten från Korsika som blev kejsare, och om kärleks- och makthunger, är spretig. Förvånande med tanke på att 85-åriga regissören ändå gjort filmer som Alien, Blade Runner, Thelma & Louise, Gladiator och andra gedigna verk.

Vad vill filmen? Vad vill Napoleon? Vi ser att han funderar. Vi hör att han skriver brev.

Med vad rör sig i huvudet på den komplexa mannen med dålig självkänsla. Egentligen. Annat än stridsstrategier? Slagsmålsteknik. Storslagen jakt på makt.

Men skådespelarna är förträffliga och fotot är som sagt som oljemålningar av de stora över tvåhundra år gamla mästarna.

(För övrigt: Alexander I spelas av finlandssvenska Edouard Philipponnat).

Krister Lindberg

Dela artikeln