Krister Lindberg 05.11.2020 18:34

En polack i Amerika, Jerzy Kosinski, skrev romanen «Den målade fågeln» (1965), han påstod att den var självbiografisk (vilken den inte var) och han blev hatad av polackerna för svartmålningen av folket.

Den tjeckiska regissören och manusförfattaren Václav Marhoul har placerat handlingen till någonstans eller ingenstans i Östeuropa, språken i filmen ”The painted bird” är påhittade.

En tioårig pojke galant spelad av Petr Kotlár är inhyst hos sin faster på landet, fastern dör och i förskräckelsen välter gossen fotogenlampan; huset brinner upp.

Utan anhörig och utan hus och hem påbörjar pojken en vandring genom Östeuropa.

Utifrån inledningens scenografier tror man att det är 1800-tal. Men snart ser vi att de fattiga byarna och de grymma människorna står i skuggan av andra världskriget. Byborna vet inget om förintelsen, men smittade är de.

Filmen är indelad i sekvenser rubricerade med namnen på de personer pojken en tid bor hos. Personerna är många och alla har något gemensamt: De är alla grymma, alla misshandlar och utnyttjar pojken. Med ett par undantag (spelade av Stellan Skarsgård och Harvey Keitel). Vid slutet av vandringen genom skärselden finns där tack och lov en ljusglimt.

Filmen är grym. Filmen innehåller våldsamma och otäcka scener, och bilder. Många.

Nazister slaktar kosacker, alla slaktar civila, civila misshandlar och utnyttjar varandra, mest den annorlunda pojken; rom, jude eller en djävul – annorlunda, främling.

Ska vi stå ut med allt detta på film? Att stå ut är belönande. Filmen, filmad i oändligt snyggt svartvitt foto av mästerfotografen Vladimír Smutný, är bortom det grymma ofattbart vacker och kompositionerna och rytmen i bildstorlekar gör berättelsen poetisk. Och visar kristallklart vad krig (eller främlingsfientlighet) gör med barn. Barns utveckling.

Krister Lindberg

Dela artikeln