Krister Lindberg 17.08.2023 16:30

Norska ”Dancing Queen” är en söt, sympatisk, rolig och klok familjefilm. Om identitet, förälskelse: att hitta sig själv på gränsen till tonåren. Mina (Liv Elvira Kippersund Larsson) är tolv år och går sista året i lågstadiet.

Första skoldagen dyker en ny elev upp: en snygg grabb som kan dansa och är en stjärna och kändis i sociala medier. Alla blir förälskade, alla vill delta i den uttagning av dansare E.D. Win ( Viljar Knutsen Bjaadal) ämnar ordna. Uttagningen sker inför en nationell hiphopdanstävling och det är audition redan i morgon.

En av beundran förblindad Mina glömmer att hon inte kan dansa och anmäler sig.

Den erfarna och begåvade regissören Aurora Gossé visualiserar Silje Holtets i detalj genomtänkta manus. Hon kommer in på rätt våglängd med de fina skådespelarna, vuxna och barn. Regissören och fotografen vet var kameran ska stå och båda förstår sig på bildstorlekar och ljussättning: naturligt ljus, färger och mörker.

Allt känns rätt. De många dansnumren, alla känslorna och förmågan att uttrycka sig fel i känsliga situationer, barn som vuxen. Allt känns rätt, om än för vuxna snäppet förutsägbart. Allt överraskar och vi har ändå sett många dansfilmer, alla med samma schablon.

Mamman avskyr dans, grannpojken är svartsjuk

”Först måste hon bara lära sig dansa, gå ner i vikt och ändra stil.” Mina är klassens primus. Hon är lite rundnätt, bär stora glasögon (en symbol) och har inte brytt sig desto mera om hur hon klär sig, eller kammar håret. Hon upplevs som stabil och mobbas inte.

Minas nya ambition: Mina ska fan anamma lära sig dansa, bli bäst om det så tarvar tiotusen timmar träning. På läxläsningens (och vänskapens) bekostnad.

Minas mamma hatar dans, Mina måste öva och dansa i smyg. Varför avskyr mamman dans? Varför hatar hon sin mor, Minas mormor? Mina och mormor (förtjusande Anne Marit Jacobsen) träffas i lönn.

Grannpojken Markus (Sturla Harbitz, också han härligt naturlig och trovärdig) har alltid varit bästis. Nu visar svartsjukan framfötterna. Missförstånd. Eller konsten att inte se eller förstå. Tur att mormor är klok.

Historian om Mina som är duktig i skolan och nu vill bli en skicklig dansare är lågmält, balanserat och realistiskt berättad.

Karaktärerna har djup och de får oss att skratta och fälla tårar, också igenkännande vuxna glädjetårar. Mina är kanske inte bäst eller mest cool, men hon förmedlar inlevelse och glädje. Det enda viktiga.

Försynt och väl avvägt tangerar Aurora Gossé och Silje Holtet besvärliga ämnen. Inom elitidrotten förekommer ätstörningar och skador och fusk: det har blivit nästan naturligt och del av framgång. Vad är talang och hårt arbete kontra talang? Perfektionism ställs mot inlevelse.

Slutscenen är klok

I ”Dancing Queen” hittar vi en scen som är mera fantastisk än alla de andra fina scenerna: I en av omständigheterna rörande situation håller grannens grabb Markus ett gripande klokt tal.

Och så dansar han och hans vänner i en oförutsedd omgivning. Och förebådar dansens sanna väsen: inlevelse och glädje! En gång till: ungdomarna är otroligt naturligt skickliga skådespelare. Och dansare.

Som det mesta i filmen är också slutscenen klok och vi applåderar den och dansen.

Krister Lindberg

Dela artikeln