Krister Lindberg 30.06.2022 17:30

”De säger att det var jag som dödade Elvis. Men jag skapade honom”. Så förtäljer överste Tom Parker i början av Baz Luhrmanns film och biografi ”Elvis”.

Tom Parker var Elvis Presleys manager och är filmens berättare. Han porträtteras av en överspelande och fult maskerad Tom Hanks; filmens största minus. Filmens stora plus däremot är Austin Butler som Elvis. Kanske inte porträttlik, men Elvis till själ och hjärta. Fantastiskt skådespeleri; andligt och fysiskt.

Filmkonstnären Baz Luhrmann från Australien berättar med bilder, färgsprakande bilder i genialiska montage. Sjösjuk blir den som sitter för nära duken och ser ”Moulin Rouge” (2001) och den episka ”Australia” (2008) fungerar enbart på bio. ”Elvis” kan ses var som helst där ljudåtergivningen är hyfsad; Butler sjunger själv och han sjunger som en annan Elvis.

Filmen följer Elvis Presley från femtiotalet till rockikonens död 16:de augusti 1977, 42 år ung. Elvis kom tidigt i kontakt med gospel som försatte honom i trans. Snart jammade han med stora bluesartister. De svartas musik var hans liv och livet var rock’n’roll. (Och han kunde inte sjunga utan att vifta på rumpan).

Hans scenframträdande och hans sympatier för de svarta och de svartas musik var för mycket för de konservativa. Elvis hotades med fängelse; han valde två år som soldat i Tyskland. Där träffade han som 24-åring den 14 år gamla Priscilla, hans blivande hustru. De fick dottern Lisa Marie; ögonstenen.

Filmen förlorar rejält på att ha överste Grant som berättare av biografin. En vidrig figur och som sådan fult tolkad av Tom Hanks. Grant var en papperslös invandrare från Nederländerna. Skicklig i fula affärer inom branschen tivoli och annan liknade underhållning. Men han skapade faktiskt rockikonen. Att han lurade Presley på pengarna, att han hindrade Elvis turnera utomlands är historia. Lisa Maries farfar hade inte heller rent mjöl i påsen.

Filmen ”Elvis” har en fantastisk Luhrmannsk estetik så länge Austin Butler som den yngre Elvis får rocka loss på scen eller i studio. (Elvis var för övrigt också så kallad filmstjärna, bara omnämnt i den här biografin).

För mycket estetik på karaktärens bekostnad. Vem var Elvis Presley? Den frågan intresserar mera än vem överste ”Tom Parker” var. Varken överste eller Parker. Han som ville Elvis väl men sig själv ännu mer. Jo, det var nog han som dödade Elvis Presley.

Övriga premiärer

Minioner: Berättelsen om Gru

pressbild

Animationen ”Miniorer: Berättelsen om Gru” hade mått bättre utan Gru. De gula figurerna med cykloper för ett eller två ögon, minionerna, är charmiga och roliga till tusen. Gru från ”Dumma mig”- filmserien är tråkig, redan som barn.

Berättelsen utspelas i Kalifornien på sjuttiotalet. Pojken Gru vill bli en superskurk som vuxen, helst genast. Han ansöker om medlemskap i en klubb för dumma, dumma superskurkar. Blir ej antagen men kommer i kontakt med en pensionerad/avsatt superskurk.

Alla jagar den magiska stenen som med filmmagi hamnar i fel händer hela tiden, hela tiden i högt tempo. Det blir parodi på kung fu och man skrattar åt skurkar och sliskiga filmmonster eller utomjordingar. Kläder, frisyrer och LP-skivor. Biljakter på barns trehjuling. Motorcykelfärd à la ”Easy rider”. Och så vidare; sjuttiotalsreferenserna tar aldrig slut.

Referenser barn skrattar åt ty de är som sådana roliga och för oss gamyler dubbelt så roliga.

Filmen är sjuttiotalsnostalgi och humor för barn och vuxna samtidigt. Musikvalen är fantastiska, säger en nostalgiker.

Och det bästa: filmen är visuell, vitsarna är berättade med bilder, i bilder. Allt obegripligt prat; spanska, tyska eller någon sorts rotvälska och nonsens är sjukt roligt. När de gula hjälpredorna artikulerar. Det begripliga är av inget intresse.

Filmen är hejdlöst rolig, Minionerna de gula är på rakan dråpliga. Gru är grå. Filmen kunde ha varit längre; med andningspauser. Nu hinner vi inte, nu orkar vi inte gapskratta år alla vitsar, alla vitsar värda alla våra skratt, våra tårade ögonen och andnöd.

Krister Lindberg
Krister Lindberg

Dela artikeln