Krister Lindberg 11.03.2022 10:00

Den berömda Shakespearetolkaren, just nu mest känd som Hercule Poirot, Kenneth Branagh, berättar i sin film ”Belfast” om när hans barndom tog slut. Den klassiskt bildade brittiska skådespelaren och regissören kommer faktiskt från arbetarklass och Nordirland.

Filmen utspelas i slutet 1969 och början 1970. Huvudpersonen är nio år och kan rimligtvis inte förstå vad som händer på gatan utanför familjens hus. Ännu mindre varför. I och med att filmen är konsekvent berättad ur den lilla pojkens synvinkel blir vi som tittare heller inte klokare. För att ytterligare betona pojkens perspektiv har det vackra svartvita fotot kort skärpedjup; vad som händer därborta är bara ett flimmer.

Pojken Buddy (charmiga Jude Hill) bor med mamma, farmor (Judi Dench) och farfar (fenomenala Ciarán Hinds) i ett kvarter där katoliker och protestanter lever i sämja och sida vid sida. Buddys pappa är tvungen att arbeta utomlands, i London i England. Han kommer hem då och då över veckoslutet.

Han har perspektiv på situationen och vill att familjen flyttar bort från Belfast. Men som i ”Utvandrarna” tar det tid innan mamman går med på att överge allt vant, ”tryggt” och alla vänner.

På gatorna eskalerar våldet, ett krig mellan religioner, ett krig som är något något annat än tro. Men likt nioåringen förstår vi inte. De andra går ju bara i en annan kyrka. Bästa vännen ber annorlunda men är föremål för starka känslor i äkta vänskap. Och Branagh glömmer absolut inte humorn, en speciell humor. Filmen är sympatisk och hjärtevärmande trots omgivningen den är inspelad i. Kenneth Branagh är en humanist.

Filmen är svartvit. Men när Buddy och farmor går på bio är filmen de ser i färg. På teatern är scenen och skådespelarna filmade med färgfilm. Ljuspunkterna och färgklickarna i Buddys och Branaghs liv.

För att förstärka stämningen och det autentiska har regissören plockat in mycket av Van Morrisons musik. Musiken och musikern från Belfast. Som sagt: Pojken Buddy (och hans tolkare barnskådespelaren Jude Hill) är avväpnande charmig.

Sjuttiotalsnostalgi för hela slanten

Paul Thomas Anderson har vi beundrat sedan 1999; ”Magnolia” via bland andra ”Punch drunk love” och ”There will be blood” till ”Phantom tread” 2017. Hans senaste ”Licorice pizza” utspelas 1973 i San Fernado Valley nära Los Angeles. Självbiografiskt?

En femton år gammal skådespelare Gary Valentine (Philip Seymour Hoffmans son Cooper Hoffman, fantastisk) försöker förgäves vinna gehör hos den tio år äldre judinnan, skolfotografen Alana (Alana Haim, förtjusande). Inte förgäves, trägen vinner.

Filmen är spretig; behållningen är sjuttiotalet i fotot och musikvalen, stämningen, energin samt alla formidabla skådespelare. 1973 och energikrisen. Bensin och diesel slutsålt.

Men ungdomen och ungdomskulturen sprudlar av energi. Verkliga kulturpersonligheter dyker upp i den råddiga handlingen; bland många andra skådespelaren Jack Holden (Sean Penn), frisören Barbra Streisands pojkvän Jon Peters, blivande filmproducent. Sjukt tolkad av Bradley Cooper.

Huvudpersonen är en man med go. Han är redan en tevekändis. Han frambringar företag efter företag, allt från vattensängar till flipperspel. Hans tillbedda låter sig anställas här och där, men vägrar blotta barmen. Tonåringen och kvinnan är ofta otrevliga mot varandra och mot oss. Ändå tycker vi om dem, låter oss fascineras av absurditeten i de festliga situationerna och episoderna; lösryckta eller påklistrade; atmosfären avgör.

Regissören, manusförfattaren och fotografen Paul Thomas Anderson har använt film och kamera från sjuttiotalet; så här såg (den härliga) filmen ut då och så lät det. (Nostalgi).

Övriga premiärer

Krister Lindberg

Krister Lindberg

Dela artikeln