Folkbildningen och filosofin utväxlar erfarenheter – alla man blir klokare

Rum för eftertanke. En antologi om att utmana det invanda
Red: Mio Lindman och Jonas Ahlskog
Layout: Lotta Green, Esko Schmitz
Folkets Bildningsförbund, 2018
229 s.
För många Åbobor hör FBF:s Filosoficafé som regelbundet ordnas på restaurang Skolan till de evenemang man ogärna missar. Ibland är Historiesalen som man håller till i fullsatt, ibland är publiken en handfull. Diskussionen är lika meningsfull och viktig i vilket fall som helst.
Ett urval inledningar i skriven form kom ut i våras med anledning av att Filosoficaféet fyllde tjugo år. Det arrangerades första gången 1997, och initiativtagare var Per Salskov som nyss blivit verksamhetsledare för Folkets bildningsförbund och filosofen och konstnären Göran Torrkulla. I slutet av boken som heter ”Rum för eftertanke” får man en kort bakgrund.
Undertiteln ”En antologi om att utmana det invanda” är riktningsgivande. Man kan läsa artiklarna som ett möte mellan folkbildningen och filosofin, där man fritt utväxlar ämnen och analysredskap. FBF:s ledstjärna har alltid varit att värna om en fri diskussion, rättvisa och demokratiska ideal. Organisationen har sina rötter i en folkrörelsevänster, beskriver sig nu som obunden.
Filosofins bidrag i sammanhanget är att kasta in ett intellektuellt tvivel i diskussionen, att granska argumenten, förkasta dem om de inte fungerar, söka efter nya vägar. Artiklarna i boken kan läsas som en behövlig motvikt till dagens uppskruvade debattklimat där man hellre misskrediterar sin åsiktsmotståndare än granskar argumenten, och där indignation är känslan för dagen.
”Rum för eftertanke” måtte vara den absoluta motsatsen till åsiktpressens klickmonster, och redan det att den existerar känns befriande. Artiklarna är av varierande längd och är olika krävande läsning. Vissa har långa litteraturlistor, andra har inga alls. Ungefär hälften av bidragsgivarna har bakgrund i universitetsämnet filosofi (vars bredd man får en bild av här), de övriga är statsvetare, historiker, humanekologer, teologer, journalister.
Boken är indelad i tre avdelningar, tematiskt löst sammanhållna. I den första ”Bildning och utopier” får Göran Torrkulla inleda om vardagen, som vi är ofrånkomligt förankrade i men som samtidigt kan ge näring och incitament för förändring. De övriga handlar om bildning och vad det egentligen är, om universitetens roll i marknadsliberalismens tid. Till slut ett glödande inlägg av Åsa Linderborg om hur en strikt identitetspolitisk inställning riskerar spränga förutsättningarna för en öppen debatt.
I min första genombläddring fastnar jag i första avdelningen mest för Jayne Svenungssons artikel om ”Det bibliska arvets utopiska kraft”, där hon diskuterar det teologiska förflutna i västerlandets samhällsutveckling, och också visar på det bibliska arvet som ”en politisk-filosofisk resurs”. En aspekt i det är ett djupt rotat rättvisebegrepp. Svenungsson är professor i systematisk teologi, och ledamot av Svenska Akademien. Filosofin – eller snarare många filosofer – avvisar religioner/teologi som system att tänka med, också därför är inlägget av intresse här.
Ganska många artiklar tangerar ekonomi i stort och smått. Alla under den samlande rubriken ”Den moderna världsordningen” är mycket läsvärda. Särskilt humanekologen Alf Hornborgs bidrag som visar hur miljöteknik, rättvis fördelning av resurser och global välfärd inte nödvändigtvis i praktiken synkroniserar med varandra. En hälsosam bit för den som till exempel med statistik vill visa att allt hela tiden är på väg mot det bättre.
Avslutningen är avdelad för mer renodlat filosofiska perspektiv. Vassast skriven är Joel Backströms ”Det ondas sken” som djupast handlar om kollektivets makt över individen. Den beskriver också hur ondskan legitimerar sig – bokstavligen! Till exempel Eichmann såg laglydnad och effektivt skötta uppgifter i alla lägen som ideal och måste. Annars skulle ju kaos utbryta! I dag känner vi tyvärr igen de här formuleringarna och idealen. Men, säger Backström, den individ som vågar gå emot detta visar att alternativ finns.
Den allra sista artikeln ”Det oändliga avståndet” av Camilla Kronqvist handlar om hur vi förstår mötet med en annan människa. Och vad vi inte förstår. Den innehåller intrikata resonemang kring känslor – vad man kan säga om sina egna, och vilka slutsatser man kan dra om andras – och inte minst om tillhörighet, val av pronomen kan redan säga mycket.
Artikeln söker inte exempel i psykologisk litteratur, som en lekman kanske kunde vänta sig. Och de beskrivande bilderna hämtas ur poesin! Att man känner att man inte blir färdig med resonemanget där kan vara till fördel för upplevelsen av hela boken. Man får gå tillbaka. Och bli lite klokare. Ganska mycket klokare.
Ann-Christine Snickars
ann-christine.snickars@aumedia.fi
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.