Carina Holm 02.12.2023 05:00

– Under min tid på Åbo Underrättelser fick jag uppleva sådant som jag aldrig annars skulle ha fått vara med om. Jag fick också upptäcka den ena ön efter den andra och utforska Pargas, även om jag också jobbade i Åbo som redaktionssekreterare och nattredaktör i ett år.

Pargasbon Folke Pahlman jobbade i sammanlagt 32 år på ÅU.

– Jag hann också pröva på sådant som man inte gör numera, som att åka bil på isarna till Nötö och Sandholm. Och när kommunfullmäktige i Houtskär skulle bevakas gällde att hinna tillbaka med färjan, annars blev man strandad. Man kunde också ta den snabba isvägen via Kalsor och Riskholm istället för den långsamma färjan.

”Skriver du skiiit om oss nu igen?”

– Jag skrev mycket om det som hände inom det kommunala och då kunde folk säga att ska du skriva skiiit om oss nu igen. Då sade jag att jag skriver bara om vad ni har beslutat.

En viktig princip för honom var att hålla i sär egna åsikter och nyheter.

– Vi hade en kolumn som hette Innerbanan. Där kunde man skriva om sina egna åsikter. Men det var viktigt för mig att inte sätta in egna åsikter i artiklarna.

Simo Ahtee

Pahlmans kommunala bevakning bidrog också en gång till att stadsstyrelsen avsatte en tjänsteman i Pargas.

– Det var ju inte roligt, men blev en journalistisk fjäder i hatten för mig. Jag fick ett tips från en läsare och grävde i det och på det sättet fick stadsstyrelsen också upp ögonen för vad som var på gång. Det handlade bland annat om mutor och missbruk av tjänsteställning.

Måste hela tiden trippa lite på tå

Hur var det då att bo i Pargas och samtidigt bevaka det kommunala? Folke Pahlman säger att det kunde vara svårt och att man aldrig blir profet i egen by.

– Visst måste man hela tiden trippa lite på tå. Jag var ju beroende av att få info av dem jag hade kritiserat också följande dag. Det har förändrats för alla känner inte längre alla i Pargas.

Folke Pahlman säger att om det var tyst efter att någon artikel var publicerad så visste han att ingen var alltför missnöjd.

– Var någon missnöjd så fick jag nog veta om det. Och det här var före de sociala mediernas tid.

Med bussen från Nagu 15.55

I tio år jobbade han i Nagu.

– Där framkallade jag alla foton själv i eget mörkrum, beskar dem och stoppade dem i kuvert så att allt material skulle hinna med sista bussen klockan 15.55 från Nagu. Ibland har jag undrat hur jag alls hann skriva några artiklar.

Och avstånden i skärgården var långa.

– Det var såna jävla långa vägar och färjorna gick sällan. Jag minns när de byggde en stugby på Norrskata. Då måste man fara dit klockan 8 på morgonen och ta färjan klockan 11.30 tillbaka. Den jag skulle träffa var ännu mer pratsam än jag.

”Sammanfattade lite på anteckningsblocket”

När färjan från Houtskär väl kom till Norrskata var den smockfull och tog inte ombord fler passagerare.

Pahlman fick vänta till följande färja fyra timmar senare.

– Det fanns inga mobiler då, så man fick bara börja sammanfatta lite på anteckningsblocket.

Fick vara beredd på vad som helst

Han berättar att reportrarna också kunde ringa till Åbo och läsa upp sin text på kvällarna. Texten bandades in och personen i mörkrummet skrev rent det inringda.

– Då fick man hålla andan till nästa dag, eftersom det inte alltid stod i tidningen som man hade sagt.

Ett exempel som han minns är när han hade läst upp rubriken ”Ingen arbetslöshet på Nagu slip”.

– I tidningen följande dag stod det i rubriken ”Igen arbetslöshet på Nagu slip”. Man fick vara beredd på att det kunde stå precis vad som helst.

Carina Holm
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln