Ann-Christine Snickars 12.10.2023 18:00

Kunskapskabarén är en satsning där Åbo Svenska Teater i samarbete med ett par universitetsämnen vid Åbo Akademi äntrar scener i Åbo och i turnéregionen (orterna är Pargas, Billnäs och Hangö).

Föreställningarna är sammanlagt åtta. Konceptet har först iscensatts i Lund av skådespelaren Magnus Nylander, som också är konstnärlig ledare för ÅST-projektet och föreställningarnas konferencier.

Varje föreställning har ett visst tema, och på scenen varvas föreläsning av en expert i ämnet med improvisationsteater utförd av teaterns skådespelare, Daniela Franzell, Samuel Karlsson och Jerry Wahlforss. Publiken medverkar också i viss mån, dock utan att delta på scenen, om någon fruktar för det – det greppet är praktiskt taget dött och begravet.

Publiken betraktas närmast som en organism, och till Nylanders jobb hör att värma upp och avläsa den. Liksom ämnet för föreställningen varje gång är nytt, är publiksammansättningen också ny. Fascinationen som ligger i att styra ut i det okända är själva attraktionen.

Föreläsarens jobb är det motsatta, att vara förberedd och hålla kursen. En professor i nordisk etnologi, som de två första föreställningarnas Fredrik Nilsson, är som hittad, ämnet kan ju servera stoff där var och en kan känna igen något, i bästa fall sin egen attityd eller sitt eget beteende i en viss situation.

Kunskapskabaréns tjuvstart (10.10) och premiären (11.10) gick av stapeln på Kåren. Och Kårens festsal var en utmärkt miljö, för en del i publiken också en nostalgisk plats (”nostalgi” är för övrigt ett kommande tema). Tjuvstartens tema var ”Moget! – en (skam)lös föreställning om vuxenpoäng” och premiären handlade om ”Läckert – en föreställning som tycke och smak(löshet)”.

Markus Weckman

Tjuvstarten kunde ses som en granskning av publikreaktionerna. Folk var genast med på noterna, inte minst tack vare tempot. ”Vuxenpoäng” som motiv är kanske lite på den mer lättköpta sidan, enkelt för publiken att haka på.

Å andra sidan är upplägget allt annat än det, det ställer stora krav på föreläsaren som under några fördragssekvenser ska utveckla sitt tema, och efter varje avbrott av teaterimpro också gärna återkoppla till det. Det hela tätnar i en lek med föreställningar.

Professor Fredrik Nilsson klarar utmärkt den här vandringen på slak lina. Betyg: väl godkänt (som man säger det i Sverige, med betoningen på ”väl”). Han kan också konsten att hålla fysionomin nollställd, publiken gillar när han levererar poänger med Buster Keaton-uppsyn. Improgänget däremot, får ibland jobba emot sin skrattlust, det uppskattas lika mycket.

Liksom ämnet för föreställningen varje gång är nytt, är publiksammansättningen också ny. Fascinationen som ligger i att styra ut i det okända är själva attraktionen.

Stoffet i premiärens föreställning handlade om smakens relativitet, hur den kan ändras över tid och hur den är bunden till tillhörighet. Det akademiska ämnet laborerar ju med parametrar som klass och etnicitet, till exempel. Därifrån sipprade rännilar till personliga anekdoter, burdusa ordstäv, udda preferenser, tabu.

Lundaversionen har haft föreläsare från flera ämnesområden. Men det här upplägget tycker jag är mycket bra: Nilsson och äldre universitetslektor Blanka Henriksson delar jämnt på föreläsningskvoten.

Henriksson har doktorerat i det eminenta ämnet folkloristik, som till skillnad från vad många tror inte går ut på rätlinjigt beskrivande och insamlande, utan kräver ett mångfasetterat teoretiskt kunnande och spiknykter förmåga att dra slutsatser.

Kortare summerat: man blir förmodligen smartare av att studera antropologiska ämnen, och nån vill kanske göra det efter Kunskapskabarén.

Markus Weckman

Man faller också pladask för improvisatörerna. En van teatergängare kan i viss mån se vad som förberetts för deras scenarbete, men när uppdraget läggs fram (publiken bestämmer ganska mycket) är de på sju famnars vatten. Och den som råkar se fler föreställningar kan vara säker på att inget förekommer mer än en gång, det finns bara i den stund det föds.

Men jag kommer ändå att minnas Samuel Karlssons knasiga tutor i impron om gulnäbben som anländer till ÅA i tjuvstarten i onsdags. Och Jerry Wahlforss sätt att låta ett enda ord långsamt trilla ut, det kan få en att tokskratta. Liksom Daniela Franzells snabbhet när det gäller att byta riktning mitt i ett steg, och hennes kompetens att från scratch skapa smittande sång kring något obskyrt ämne (surströmmingens vänner!).

Musikern Kari Mäkiranta är närvarande under hela föreställningen, fyller på diskret med toner eller drar upp volymen där det behövs. Han är en klippa.

Föreställningen går på en timme och fyrtiofem minuter, då inkluderas en paus av vanligt teatermått. Publiken skulle mycket väl palla för fulla två timmar. Själva ämnesbiten, som seglar genom kåserande stil och strikt vetenskaplighet, kunde få några minuter till. Det är min känsla.

Ann-Christine Snickars
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln