Mörkertalet inom sjöfarten måste vid det här laget vara mycket stort, och precis som i resten av samhället finns det de som aldrig vågar anmäla eller ens diskutera med kollegorna.
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Kampanjen #lättaankar, sjöfartens #metoo hittills i huvudsak för svenskar, har samlat in berättelser och underskrifter som bland annat ska göra arbetsklimatet mindre sexistiskt, berättade ÅU förra veckan (läs artikeln här). Till dem som skrivit under hör en mycket modig Åbokvinna som ställde upp med både namn och bild. Hon har inte själv drabbats av grova övergrepp, men kunde berätta en hel del om vad som har skett till sjöss.
Bland annat om en medelålders mans sexuella trakasserier som ett rederis personal lät fortsätta länge.
Att osakliga kommentarer med sexuella anspelningar förekommer är inte något nytt och inte specifikt för sjöfartsbranschen. Det om något har #metoo visat för den hittills blinda.
Det som är speciellt är att den som jobbar på en båt ofta sitter fast ombord under en längre period, ibland flera dagar.
Speciellt yngre kvinnor eller kvinnor som just börjat jobba i branschen är ett lättare villebråd för sexuella trakasserier och obehagliga kommentarer, påpekade Åbokvinnan för ÅU. Alla osakliga kommentarer hon fått har hon fått av förmän.
En kampanj som i huvudsak har förts i Sverige ska inte leda till att vi tror att allt är likadant i Finland.
Men att tro att det inte förekommer sexuella trakasserier på finskflaggade fartyg är, för att citera en person på branschorganisationen Rederierna i Finland, ”förmätet eller till och med blåögt”.
Mörkertalet inom sjöfarten måste vid det här laget vara mycket stort, och precis som i resten av samhället finns det de som aldrig vågar anmäla eller ens diskutera med kollegorna. Förmännen, cheferna och övriga ledare måste sluta unna sig att jävlas med folk och börja ta sitt ansvar.
Vissa tål jargongen till sjöss bättre än andra, och var man jobbar är oftast upp till var och en. Men följande citat, tagna från kampanjen #lättaankar och anonymiserade, måste begrundas och förstås:
– Har varit till sjöss i över 20 år och är så förbannat trött på all sexism och härskartekniker ombord. Jag har varit med om sexuella trakasserier som min chef ombord sett, men inte brytt sig om. Även för att jag jättegärna skulle vilja jobba på långfart, men jag vågar inte.”
– Jag själv har blivit utsatt för sexuella trakasserier ombord på båtar sedan min första praktik när jag var 17 år. Under min sista praktik var det så illa att jag inte ville vara kvar i branschen. Ingen ska behöva känna så!
– Har varit 26 år inom sjöfarten. Kan fylla en bok med berättelser om sexistiska härskartekniker inom denna bransch.
Glädjande nog har även några män skrivit under.
– Stöttar uppropet. Tjejer som jobbar på min båt kan/skall känna sig trygga! Jobbar som överstyrman och använder min position för att säkra ovanstående.
Jag har jobbat ombord på ett fartyg när följande sak hände (för några år sedan):
Ett gäng killar var inställda på att gå i bastu. Bastun var upptagen av en tjej. En av killarna (en kock) började banka på dörren och sade att han tänker komma in med våld. Det var menat som ett ”skämt”. Tjejen som badade bastu ensam blev förtvivlad, började gråta och fick av allt att döma panik. Följande dag såg hon kocken i de anställdas matsal och spottade på honom.
Saken blev anmäld till kaptenen i detalj. Men fick inga följder för kocken. Motiveringen var att eftersom hon hade spottat på kocken var saken avklarad.
Då en kvinnlig kollega ställde kaptenen mot väggen svarade han lungt att om tjenen inte hade spottat på kocken hade situationen varit en annan.
Situationen var absurd. Jag förstod inte hur ett brott annuleras av att offret spottade på gärningsmannen.
Så vitt jag vet gjordes ingen polisanmälan.