Drygt tio kilometer utanför den nederländska kusten ligger en liten ö vid namn Griend. Ön består av sandbanker och dess växtlighet utgörs i huvudsak av gräs. Griend är en viktig häckningsplats för många fåglar och det krävs särskilda tillstånd för att röra sig i dess närområde.
Några gånger per år besöker segelfartyget Ambulant ön och det omkringliggande vattenområdet.
Fartyget åker upp på grunt vatten och väntar tills det blir ebb så att skrovet vilar i sanden. Ut hoppar finlandssvenska Max Gräfnings och påbörjar en vandring på havsbottnen.

”Sjögräsängar är jätteviktiga ekologiskt”

Den 29-åriga marinbiologen Gräfnings är doktorand vid universitetet Rijksuniversiteit Groningen i den nederländska staden Groningen, och han leder ett projekt vars mål är att restaurera ängar av sjögräs på bottnen i havsområdet Vadehavet.
Gräfnings flyttade till Groningen för ett drygt år sedan efter att han tagit sin magisterexamen i miljö- och marinbiologi vid Åbo Akademi. Både hans kandidatavhandling och hans avhandling pro gradu tangerade sjögräsängar.
— Sjögräsängar är jätteviktiga ekologiskt. De erbjuder mat och skydd för många organismer och bidrar således till ökad artmångfald. På många ställen, till exempel i Medelhavet, binder de stora mängder organiskt material under sig och fungerar som kolsänkor. Dessutom kan de dämpa vågor och skydda kustområden för erosion, säger Gräfnings.
Nu försöker han och resten av forskargruppen i Groningen vaska fram nya metoder för odling av sjögräs på havsbottnen. Om det lyckas finns det hopp om att Vadehavets botten åter ska kunna grönska som den en gång gjort.

Virus och dammbygge slog ut sjögräset

Vadehavet är ett grunt havsområde med tidvatten som ligger i Atlanten utanför Nederländernas, Tysklands och Danmarks kuster. Fram till 1930-talet var det nederländska Vadehavets botten full med sjögräs. Max Gräfnings berättar att nederländarna till och med skördade sjögräs för att använda det som isolering i sina hus.
Sedan försvann sjögräset.
— Ett virus slog till samtidigt som man byggde den stora dammkonstruktionen Afsluitdijk i havet. Dammbygget gjorde vattnet jättegrumligt i flera år och sjögräs kräver mycket solljus för att klara sig. En kombination av viruset och grumligheten i vattnet slog ut sjögräset, säger Gräfnings.
— Sedan dess har sjögräset inte återhämtat sig i det nederländska Vadehavet medan sjögräsängarna på den tyska sidan mår riktigt bra i dag. För min egen del var startskottet för detta projekt att göra en undersökning om varför sjögräsängarna utanför Tyskland återhämtat sig så bra medan det inte hänt någonting i nederländska vatten.
Den undersökningen är ännu inte klar, och Gräfnings vill i nuläget inte uttala sig om orsakerna till att tyskt sjögräs växer bättre än nederländskt.

Självdestruktiva plantor

Sommaren i Vadehavet är full av optimism. Gräfnings berättar att förra sommarens experiment med odling av sjögräset ålgräs (Zostera marina) gav uppmuntrande resultat. Forskarna använde stora sprutor för att injektera havsbottnen med ålgräsfrön från Tyskland, och sjögräset både grodde och spred ut sig över ett överraskande stort område.
— Vi var överlyckliga. Nu hade vi hittat en metod för att introducera växter i den här miljön, säger Gräfnings.
Men utvecklingen tog en överraskande vändning: ålgräset visade en självdestruktiv sida.
— Precis som Finland och Sverige drabbades Nederländerna av en värmebölja i fjol. Sjögräsplantorna växte så tätt intill varandra att de fångade sand mellan sig. Det betydde att de växte uppåt och höjde sig ovanför det tunna vattenlager som finns i området vid lågvatten och brändes ihjäl av solen och det varma vädret. Växterna dödade egentligen sig själva, säger Gräfnings.

Nya experiment i år

Denna sommar försöker forskarna råda bot på problemet bland annat genom att skydda ålgräset med specialbyggda konstruktioner som har ett hål i mitten. Tanken är att konstruktionerna fångar så mycket sediment att det bildas en vattenpöl i mitten av dem. I den pölen hoppas forskarna att sjögräset som sås kan överleva.
— Liknande pölar bildas naturligt i Vadehavet när en mindre sjögräsart som heter dvärgålgräs (Zostera noltii) samlar sediment och höjer sig ovanför vattenytan. Det här experimentet är vårt försök att efterlikna denna naturliga landskapsbildning, säger Gräfnings.
Konstruktionerna placerades ut på havsbottnen i februari och i mars sådde forskargruppen ålgräsfrön i dem. I slutet av sommaren åker forskarna igen till Griend med Ambulant för att se hur odlingarna klarat sig.

Restaurering lyckas sällan

Emilia Röhr har bedrivit forskning om ålgräs och sjögräsängar i fem år. Den 12 juni disputerade hon vid universiteten Åbo Akademi och Syddansk Universitet om ålgräsängarnas kollagringsförmåga.
— I gynnsamma förhållanden breder ålgräset ut sig till stora undervattensängar. Växternas toppar samlar upp organiska partiklar ur vattnet och rötterna binder partiklarna i bottensedimentet, förklarar Röhr.
Enligt henne varierar växternas förmåga att binda kol beroende på miljön de växer i. På skyddade ställen där ålgräset inte utsätts för kraftiga vattenströmmar klarar växterna oftast av att binda mer organiska partiklar än på öppna, exponerade sandbottnar.
Röhr säger att arealen av världens ålgräsängar minskar, bland annat på grund av att övergödning gör vattnet grumligare och på grund av att överfiske rubbar marina ekosystem. Enligt henne borde mer resurser satsas på skydd av befintliga ålgräsängar.
— Jag motsätter mig absolut inte restaureringsprojekt, men globalt sett har de lyckats väldigt sällan. Ur ett ekonomiskt perspektiv är det dessutom billigare att skydda befintliga marina ekosystem än att försöka skapa nya.
I Östersjön täcker ålgräsängarna 1 500-2 100 kvadratkilometer av bottnen, enligt en uppskattning från 2014.

Tidvattnet ställer tuffa krav

I Vadehavet är växtförhållandena så tuffa att sjögräset inte har möjlighet att bilda utbredda rotsystem och på så sätt binda kol.
— Sjögräset i Vadehavet är ettårigt. Det satsar inte på sina rötter utan på fröproduktionen för att överleva. Ett tidvattenområde är en väldigt tuff miljö att leva i. Växterna är utsatta för vågor, bottensedimentet rör på sig hela tiden och vid lågvatten kan växterna hamna ovanför vattenytan, säger Max Gräfnings.
Icke desto mindre skulle välmående sjögräsängar vara livsviktiga för många arter.
Universitetet i Groningen har redan i flera års tid försökt utveckla metoder för att restaurera sjögräsängar och återuppliva marina ekosystem i Vadehavet, och är bland annat med i ett multinationellt EU-finansierat projekt vars mål är att utreda om riklig förekomst av blåmusslor (Mytilus edulis) kan få ålgräs att växa bättre.
Åbo Akademi är med i samma EU-projekt och koordinerar experiment med ålgräs och blåmusslor i Östersjön.

Projektet fortsätter till 2022

Det projekt som Gräfnings leder får finansiering av den nederländska fonden Waddenfonds och fortsätter till 2022. Målet är att skapa sjögräsängar som klarar sig på egen hand, växer och sprider ut sig utan att man behöver så nya frön varje vår.
— Jag tror att projektet kommer att vara en framgång. Vi har redan fina resultat och en ny metod som tycks fungera bra i vår miljö, säger Gräfnings.
— Det betyder dock inte att jag skulle tro att vi lyckas återställa sjögräset till ens närapå lika stora arealer som de täckt förut i nederländska Vadehavet. Det skulle kräva stora satsningar på till exempel vattenkvaliteten.
Enligt Gräfnings har experimenten i Vadehavet väckt intresse också på andra håll i världen. I oktober åker han till Australien för att presentera sina resultat.
— Redan det att vi förstår bättre vad som fungerar och vad som inte fungerar är extremt viktigt. Då kan vi dela vår kunskap med team i andra områden och främja sjögräsrestaurering globalt.

Restaurering av marina ekosystem
Europeiska unionens (EU) projekt Marine Ecosystem Restoration in Changing European Seas (Merces) har som mål att återuppliva marina ekosystem i Europa. Projektet började i juni 2016 och är fyra år långt. Merces budget är 6,65 miljoner euro.
EU-projektet är indelat i ett flertal delområden. Universitetet Åbo Akademi koordinerar ett delområde som fokuserar på restaurering av så kalladesoft bottom habitats, det vill säga habitat på mjuka havsbottnar.
Utöver Merces finns det nationella projekt som fokuserar på restaurering av marina ekosystem eller arter, till exempel det projekt som presenteras i detta reportage.