Onödigt lättvindigt överger vi gamla lösningar på livets gåtor
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
För mer än fyrtio år sen kom min hustru och jag över en gammal stuga. I mångas ögon var den inte mycket för världen. Det hundra år gamla rödmyllade huset var litet snett här och där. Det såg slitet ut både invändigt och utvändigt. Tomten saknade brunn och elektricitet och telefonförbindelse.
En äldre släkting föreslog helt praktiskt att vi skulle bränna upp kåken, och bygga något nytt istället. Vi, ett ungt par som fått sitt första barn, kunde inte förstå hur nån kunde säga, eller ens tänka, så. För oss handlade det från början om något högst värdefullt. Stugan i Nagu har sen under alla år varit en fast punkt trots olika boplatser under arbetsåren.
Långsamt har vi försökt göra sommarstället mera up to date. Med tid och råd har vi förnyat en hel del. Ett bastupaket byggde vi upp med benägen hjälp av min svärfar och min pappa. Vi fick så småningom både bergsbrunn, fast telefon och elektricitet. Och en rad uthus har kommit till.
Men stommen i det hela är hela tiden det lilla stockhus som på 1870-talet byggdes av en inhysing i en av byns gårdar, min svärfars hemgård. Enligt vad som berättas skall denna nybyggare ha kallats ”näti-Otto”.
Långsamt men säkert har vi gått igenom det gamla huset, golv för golv, vägg för vägg, tak för tak. Det har fått ta tid. Så har vi kunnat bo i huset samtidigt som vi renoverat. Det största ingreppet skedde när vi sågade upp stockarna i en del av söderväggen, för att foga stugan samman med en ny del, en ”storstuga”. Då motorsågen skar genom stockarna, skar det också i hjärtat.
Att renovera gamla hus ställer en inför många utmaningar. Få vinklar har varit räta. Väggarna är sällan helt lodräta. Lyckligtvis har golven vanligen varit i ”vatupass” – en stor lättnad för amatörsnickaren. Borde vi trots allt inte vid det här laget skriva under släktingens råd: ”Bränn upp det gamla och bygg nåt helt nytt!”?
I sommar har jag förnyat brädfodringen på den äldsta delen av huset. Av sol och regn anfrätta gamla bräder har rivits bort. Och den gamla bilade stockväggen med omsorgsfullt gjorda knutar har tagits fram för att täckas in med modernare vindskivor, luftspalt och nya ytbräder. Än en gång har jag därför konstaterat att de sneda linjerna kräver att varje planka mäts upp skilt för sig. Timmermansjobbet närmar sig finsnickeri. Men släktingens råd skriver jag absolut inte under.
Renoverandet är nämligen ett kärt besvär. Det är tillfredsställande att göra ett hus, som en annan människa för 150 år sen arbetat fram, till ett allt bättre sommarviste för oss nu levande. Det känns bra att föra vidare sånt som tidigare generationer byggt upp för sina liv. Den känslan kunde vi inte få genom att bygga allting nytt från grunden.
Vårt husbestyr återspeglar nånting mera allmänt för vår tid. På snart sagt varje livsområde är vi ofta snabba att överge gamla lösningar för att bygga upp något helt nytt. Parallellt med mitt stugliv har jag, som religionsforskare och teolog, genom åren satt mig in i hur vi moderna människor formar mening och mål i våra liv. Ofta har jag med beklagan tyckt mig se att vi onödigt lättvindigt överger de lösningar på livets gåtor som tidigare generationer byggt upp och värnat om i samhälle och kyrka.
Också inför livets stora frågor har vi fått i arv givna strukturer och, ibland tusenåriga, insikter som vi bara kan bevara genom att bygga in dem i det egna livet, i vår egen tid med dess nya utmaningar.
Tage Kurtén
Amatörsnickare och pensionerad religionsforskare
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.