Hangös enda krigsinvalid vid liv anmälde sig som frivillig till kriget 1941 – sjukdom besparade honom från fronten: ”Kanske det var min lycka”
I en gammal villa vid Esplanaden i Hangö, på en vältilltagen gård bor Holger ”Tötte” Tötterman, 98 år gammal. Holger är den sista krigsinvaliden vid liv i Hangö.
Jag ringer på dörrklockan och en man vid god vigör öppnar dörren och hälsar mig välkommen. Jag hänger av mig jackan i hallen och Holger visar mig in i ett rum där det finns en säng, ett skrivbord och en bokhylla.
– Barnen tyckte det var hög tid för mig att flytta ner från övre våningen. Så här är det när man blir gammal, säger Holger.
Väggarna är täckta av diplom och fotografier från olika tillställningar. På bokhyllan finns en del av Holgers stora uppsättning av böcker om andra världskriget.
– Jag försöker hålla minnet uppe, säger Holger.
På ett bord bredvid sängen står Holgers dator påslagen. På skärmen syns Aftonbladets svarta rubriker om kriget i Ukraina.
– Det är så fel, så fel av Putin. Han måste vara galen den där karln. Det är synd om de oskyldiga människorna som får lida. Man trodde att vi hade blivit klokare efter alla år.
Holger har varit änkling i 13 år.
– Min fru var 15 år yngre än jag så jag hade inte räknat med att hon skulle gå bort först. Men om cancern kommer så kommer den.
Livet som 98-åring kan kännas rätt ensamt. Hans dotter är bosatt i Nagu där hon livnär sig som konstnär och hans son är professor vid Stockholms universitet.
– De har inte möjlighet att besöka mig så ofta. Ibland är det svårt. Jag har inte så många vänner kvar. Jag skulle vara i knipa om inte Stig Ekholm hjälpte mig.
Holger har varit aktiv i olika föreningar i Hangö, inte minst i Hangö Krigsinvalider. Som mest fanns det ett 50-tal krigsinvalider i Hangö. Nu är det bara Holger och en krigsinvalidänka kvar. Också veteranerna är ytterst få i Hangö. Holgers vän Birger Sjödahl gick bort tidigare i år, 99 år gammal.
Hangö Krigsinvalider grundades 1945 och Holger har varit sekreterare sedan 1949.
– Det var ganska mycket jobb när alla 50 var vid liv. Nu är det ganska lite jobb när jag är ensam kvar.
Föreningen är numera tagen ur registret och fungerar som lokalavdelning under Krigsinvalidernas Brödraförbund.
”Jag gjorde bara som alla andra”
Holgers familj var evakuerad till Köklax i Esbo 1941 då Sovjet hade Hangö udd. Holger var då 17 år gammal när han anmälde sig som frivillig att försvara Finland.
– Det var mina kompisar som sade att vi skulle anmäla oss. Jag gjorde bara som alla andra, säger Holger.
Holger och cirka 500 andra unga pojkar skickades till området mellan Lovisa och Kotka för att jaga sovjetiska desanter. Desant är en benämning som i Finland vanligen syftar på sovjetiska luftlandsatta sabotörer. Till desanternas uppgifter hörde sabotage- och spionageverksamhet.
Vi var inte så nära fronten. Men det stupade pojkar ändå. När jag tänker tillbaka på det var vi ganska barnsliga. Det hände att de som var längst bak började skjuta så att vi som var längre fram måste ducka. Det var ju nästan som att skicka barn ut i krig.
Vid ett tillfälle lyckades Holger och hans vapenbröder lokalisera desanter på en holme 300 meter ut i havet.
– Men det var kompaniet som avlöste oss som tog dem till fånga.
Pojkarna som alla var under värnpliktsåldern bodde bland annat på en skola i Lovisa. Holger sov på golvet med sin patronväska som kudde. Det gick bra eftersom det var sommar, säger han.
– Vi var inte så nära fronten. Men det stupade pojkar ändå. När jag tänker tillbaka på det så var vi ganska barnsliga. Det hände att de som var längst bak började skjuta så att vi som var längre fram måste ducka. Det var ju nästan som att skicka barn ut i krig.
Holger drabbades av lunginflammation med komplikationer. På grund av detta fick han uppskov med ett år när han nådde värnpliktsålder. Han ryckte in i armén 1944 men han aldrig ut till fronten eftersom han blev sjuk igen 1945.
– Kanske det var min lycka. Det vet man inte. Flera av mina kompisar och klasskamrater stupade. Min farbror fick ett skott i pannan på Hästö i Ekenäs skärgård när han bestämde sig för att hjälpa sina kamrater i ställer för att fly, berättar han.
Skulle du göra samma sak igen?
– Jag har funderat på det ofta. Kanske om jag var yngre.
Holger tycker egentligen att kriget är ”varit och farit”. Inte är han speciellt intresserad av intervjuer heller.
– Jag var ju ingen hjälte i kriget, bara en vanlig människa.
Men Holger ställer ändå snällt upp och berättar när någon ber om det. Han har inga trauman som tynger.
– Kanske för att jag aldrig var vid fronten. Min sex år äldre bror krigade i fem år, från att han var värnpliktig tills kriget tog slut. Han ville aldrig prata om det han hade varit med om.
Han anser ändå det är viktigt att uppmärksamma självstädigheten.
– I synnerhet i dessa tider med Putin bakom gränsen.
Holger deltar varje år vid kransnedläggningen vid hjältegravarna och veteranstenen. Höjdpunkten för Holger var den 6 december 2016 då han var inbjuden till slottsbalen i Helsingfors.
– Det var någonting extra för en vanlig människa, säger han.
Jag frågar Holger om han tror det blir många fler självständighetsdagar att fira.
– Jag tror inte jag blir 100 år. Jag känner att det går snabbare neråt nu än det gjorde förut.
Holger tar en dag i sänder. Nu gläds han över ett besked han fick på telefonen nyligen.
– Min son kommer och hälsar på till jul. Det är skojigt att han har tid att komma hit.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.