Har du sett en svettig tant göra knäböj i Luolavuori-skogen i Åbo i vår?
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Foto: Pia Heikkilä
Är det någon som har sett en svettig tant göra knäböj bland tallarna i Luolavuori-skogen i Åbo i vår?
För den som gnuggat ögonen kan jag avslöja: Det är jag. Och mitt röda liggunderlag.
Till mitt försvar kan jag säga att coronavåren har fått folk att göra de mest konstiga saker.
Fler avslöjanden: Man kan motionera utan pulsklocka, nyaste terrängcykeln, gymkort eller våtdräkt.
Jag har utsatts för ett antal samtal om ovanstående attiraljer under semestern.
Själv avskyr jag all slags utrustning. Jag trasslar in mej, ställer in fel, förstår inte. Blir kallsvettig istället för svettig.
På sin höjd kan jag ha med en vattenflaska då jag jumpar. (Trots att jag som barn överlevt otaliga timmar i skidspår, på friidrottsplaner och scoutvandringar utan en vattenflaska i sikte. Ingen drack vatten på 1980-talet.)
För två år sedan började jag skogsjumpa. Det heter förstås inte så, utan crossnature (låter proffsigare och är ett registrerat varumärke). Arbis i Åbo ordnade kurs i vackra Katrinedal.
Det var underbart! Svettig jumpa utomhus bland susande grantoppar, kvittrande bofinkar och på mjukt underlag med havsutsikt – och ja visst: ibland i strilande duggregn och snålblåst. Som träningsredskap används naturen själv: stenar, trädstammar, stigar, uppförsbackar. Och den egna kroppstyngden (förlåt, bodyweight).
Vårens kurs avbröts i mars. Några modiga fortsatte att samlas för att jumpa i skogen i egen regi (lätt att hålla avstånd).
Vartefter andra jumpatimmar ställdes in tänkte jag – som många andra – plocka fram ett jumpaprogram på Youtube för att träna hemma på vardagsrumsgolvet. Tills det slog mig: Lika bra kan jag ju jumpa i skogen!
Att skogsjumpa ensam går väl lika bra som i grupp. Som tant struntar man dessutom blankt i vad andra tycker om ens göranden och låtanden. Terrängcyklister har susat förbi och några som rastar sin hund har tagit en extra lov förbi mej och mitt liggunderlag (en dam med hund bad om ursäkt för att hon störde mej i min planka, men jag sa att vi nog alla får plats i skogen).
I publiken har också suttit några kråkor, ett par ekorrar och en hare.
En gång avbröt jag på grund av åska men annars har jag ingenting att klaga på gällande min jumpasal. Öppet 24/7 och kostar ingenting.
Man måste dock sopa undan kottarna under rumpan innan man börjar med situps. Myggornas surr höjer nivån på den mentala träningen (Fokus! Koncentration på rätt saker!).
Åboarbis fortsätter med crossnature-kursen i september. Finns också i Pargas och Kimitoön.
Rekommenderas varmt!
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.