Har någonting förändrats i USA?
Jasper Pääkkönen. I en stor och svår roll i en Hollywoodfilm av klass. Pressbild
BlacKkKlansman
USA 2018
★★★★☆
Regi: Spike Lee
Manus: Spike Lee, Charlie Wachtel m.fl. baserat på en bok av Ron Stallworth
I rollerna: John David Washington, Adam Driver, Laura Harrier, Topher Grace, Jasper Pääkkönen
2:08 F12
Den roliga och spännande filmen ”BlacKkKlansman” av Spike Lee bygger på verkliga händelser. Filmen är en dramatisering av Ron Stallworths självbiografiska bok från 2015 (det han berättar var hemligstämplat fram tills dess).
Bok och film berättar den helt otroliga historian om hur en polis med afrofrisyr, en afroamerikan i Colorado Springs, infiltrerar sig med Ku Klux Klan. På sjuttiotalet. Regissören har en säregen humor men skapar ändå en genuin spänning. Och historia och filmhistoria kan han.
Spike Lee har skrivit och regisserat flera långfilmer, bäst kommer vi ihåg ”Malolm X” från 1992, om en medborgarrättskämpe (mördad av KKK) som inspirerade Svarta pantrarna. De blivande pantrar har en stor roll i den nu aktuella filmen.
Lee har skrivit och regisserat många dokumentärer och kortfilmer, bland annat en om filmklassikern ”Nationens födelse” 1915; klipp från D W Griffiths film används flitigt i ”BlacKkKlansman”. Därutöver: Lee klipper och filmar sin egen film enligt samma Griffiths teknik och estetik! En annan vits bland hundra är att Spike Lee är fascinerad av sjuttiotalsfilmerna (inte bara stumfilmerna) med blaxploitation och poliser som är kompisar som jobbar ihop.
Hur kan en svart, och polis, bli medlem i ”Organisationen”. Ron Stallworth (John David Washington), en typ och en skådespelare vi tycker om från första stund, ringer upp och pratar med presidenten för organisationen, många telefonsamtal. Figurer i ledarställning är gentlemän men deras uttalade åsikter är – hemska.
När det blir aktuellt att träffa medlemmarna i Ku Klux Klan får kollegan, som måste förneka att han är jude, ställa upp. Adam Driver övertygar, det har vi vant oss vid på sistone. Det blir riktigt spännande (hela tiden roligt). När skall psykopatiska rasisten Felix avslöja poliserna? Han är nämligen inte bara korkad, han är smart, han spelas suveränt av Jasper Pääkkönen (i en överraskande stor roll).
Dialogerna är slipade, sjuttiotalet är överflödigt och snyggt illustrerat. Framför allt, klippningen. Parallellhandling används flitigt, och vi blir påminda om vem som ”uppfann” den tekniken. Framåtrörelse och engagemang betyder att det är spännande och underhållande, roligt men hemskt, mest hela tiden.
Slutbilden blir en onödig pekpinne, vi förstod och vi kände med mindre. Men vi förstår varför afroamerikanen Spike Lee insisterar på premiär i augusti 2018, exakt ett år efter det att presidenten (i bild och ljud) förklarade att rasister är bra folk, eller något i den stilen. America first! upprepas filmen och historien igenom. Inget nytt under stjärnbaneret.
Regissören är mycket öppen med att filmen beskriver nutid, han döljer absolut inte vad han anser om Amerika av i dag. Finstämt? Han klipper in autentiska och påhittade brandtal (1861–2017) hållna av svarta och vita, i långa scener. I en lång scen berättar en äldre gentleman spelad av Harry Belafonte om otroligt (polis)våld redan då för länge sedan, illustrerat.
Projektet Ron Stallworth med kolleger startade, och långt genomförde med framgång, måste läggas ner, och insamlat material förstöras. Ty det fanns/finns sympatier för KKK (Organisationen kallad) bland högsta befäl i försvarsmakten och i poliskåren, och hos viktiga politiker. Och majoriteten av Amerikas röstberättigade befolkning?
Krister Lindberg
lindbergfilm@gmail.com
Övriga premiärer
LasseMajas detektivbyrå – Det första mysteriet
Sverige 2018
★★★☆☆
Regi: Josephine Bornebusch
Manus: Henrik Engström, Mattias Grosin
I rollerna: Ester Vuori, Frank Dorsin, Johan Rheborg, Katrin Sundberg, Tomas Norström, Lotta Tejle, Jonas Karlsson.
1:29 F7
En trevlig filmatisering av en av trevliga Martin Widmarks böcker, ”LasseMajas detektivbyrå: Det första mysteriet.” Femtiotalsestetik och nutid, finstämd humor och kloka budskap garanterar att också vuxna uppskattar barnens fantastiska äventyr. Fina skådespelarinsatser, vuxna och barn, inte att förglömma.
Bergman – Ett år, ett liv
Sverige/Norge 2018
★★★★☆
Regi: Jane Magnusson
Dokumentär.
1:58 F12
Ingmar Bergman år 1957, året han skapade (filmer, teater, tv, radio, texter) mera än andra konstnärer under ett liv. Jane Magnusson försöker korrigera oklarheter i Bergmans självbiografiska böcker och annat genom att tala med folk som var med, och andra. Dokumentären, kreativt bildsatt, är absolut intressant för filmälskaren, men om man inte bryr sig om filmhistoria blir det långrandigt. Onekligen, mycket nytt och gott, inte alltid så smickrande, om en maestro.
Maria by Callas
Frankrike 2017
★★★☆☆
Manus och regi: Tom Volf
Dokumentär/redigerat arkivmaterial
1:53 T
Maria Callas, född 2 december 1923 i New York, död 16 september 1977 i Paris, var en grekisk-amerikansk operasångerska. Debuterande filmaren Tom Volf har grävt fram arkivfilmer och bandade teve-studio-diskussioner och han låter Maria Callas berätta. Med egna ord. Vi slipper talande huvuden och därmed känns det som här och nu (fast 1960 – 1977). Ingen som säger ”hon var”. Men vi blir också instängda i samma bubbla som den enormt begåvade konstnären levde i; arbete arbete uppträdanden. Världen utanför konsertsalen är bara antydd. Flera unika sångframträdande återges i sin helhet; en pärla för operaälskare. En pärla för filmälskare: snuttar från inspelningen av Pier Paolo Pasolinis ”Medea”; Callas i titelrollen.
Krister Lindberg
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.