Ann-Christine Snickars 20.03.2021 11:02

Malin Matsdotter, född uppskattningsvis 1613 i Finland, död 1676 i Stockholm, är kanhända bekant för dem som intresserat sig för häxförföljelsernas orsaker och uttryck. Hon avrättades särskilt bestialiskt, brändes levande sensommaren 1676.

Perioden då de flesta dödsdomarna inträffade, 1668-1776, kallas ”Det stora oväsendet”, då resulterade processerna i omkring 300 dödsdomar. Räknar man med häxavrättningar också utanför den tiden kan de dödade bli ett hundratal till.

Häxprocesserna i Stockholm och Malin Matsdotters historia behandlas av historikern Marko Lamberg i ”Häxmodern. Berättelsen om Malin Matsdotter ”, vars finska original utkom 2019. Den uppehåller sig mest med rättegångarna, som efterlämnat skrivet material i form av detaljerade protokoll.

Det är skildringens viktigaste stoff. Vad vittnen och anklagade sagt finns återgivet som rapporter från ögonblicket, råa och desperata. Vittnen uppger att de ser djävulen sitta vid den anklagades hals och förhindra bekännelsen, handgripligen. Allt är mycket konkret.

Det är upprörande läsning, och som material svårt att avstå från att ständigt citera. Det blir också framställningens stötesten. Den rör sig framåt kronologiskt och talar mest i presens. Jag kommer att tänka på en av vår tids hyllade genre, ”true crime”.

Samtidigt håller Lamberg kvar fackbokens sakliga ton. Kombinationen gör att det inte alltid är lätt att orientera sig, särskilt som persongalleriet är myllrande, minst sagt.

”Där kalasade man med djävulen”

Malin var född i Österbotten, men flyttade som ung till Stockholm, där hon gifte sig och födde många barn av vilka bara två överlevde. Hon livnärde sig bland annat genom att hålla en bastu. Hennes första man blev dömd i ett tidelagsmål och avrättad.

Det var en av de genomgripande obehagliga saker som knöts till hennes livshistoria, kanske gav det upphov till hennes öknamn, Rumpare-Malin.

En av döttrarna vittnade på ett avgörande sätt mot Malin i häxrättegången – på grund av påtryckningar, sa hon senare. Det vanliga påståendet kring häxeriet var att kvinnan i fråga förde barn till Blåkulla. Där kalasade man med djävulen, där man kunde ha en blåkullegemål – vad som helst verkade vara möjligt.

Lamberg arbetar sig fram med frågan om rättsäkerhet ständigt i ögonvrån. Den som blev anklagad hade ingen annan än sig själv att lita till, advokaterna befattade sig med rättvister av mer rättframt världsligt slag.

Det nya var också djävulens delaktighet. Trolldom och olika konster för att skydda liv och hälsa för människor och djur sågs kanske inte välvilligt på, men de hade inte lett till avrättningsplatsen.

Domstolarna avkrävde obönhörligt sanningen, det vill säga en bekännelse. Den behövdes också för den dömdas själs salighet. ”Sanningen” kunde hjälpas på traven med tortyr av olika slag, handfängsel som orsakade svår smärta, till exempel. Domstolen letade också efter djävulsmärken på kvinnans kropp, där nöjde man sig med lite, födelsemärken dög bra.

Pressbild

Allt sådant kan återges med protokollen i ryggen, men den skyddslöshet som de obildade och rädda kvinnorna befann sig i när boklärda och myndigheter började ställa frågor gestaltas mer genomgripande till exempel i Carina Karlssons roman ”Märket” som grundar sig på verkliga händelser på Åland på 1660-talet.

Det fina med ”Häxmodern” är att den vrider vår blick mot rättssystemet i det förmoderna samhället, och hur det faktiskt förändras då det börjar ifrågasätta sig självt (och alla angivarberättelser) i slutet av 1670-talet. Då vittnen och anklagade hörs igen avkrävs de sanningen en gång till, nu med andra förtecken.

Inledningsvis valde man att tro blint på barn och ungas vittnesmål. Varför ljög de ihop så hemska saker? ”Häxmodern” lägger inte fram psykologiska förklaringar men pekar, med den kunskap som går att få fram, på en social kontext.

En del barn och unga drog fördel av blåkullaskrönorna, den som uppträdde som ett offer kunde gynnas med allmosor. De ”vakstugor” som hölls för att skydda ungdomen från häxors kidnappningar försiggick i stugvärme, kanske fick man något att äta också.

För pigor var livets enda mening att lyda husbondfolket. Att peka ut någon ur gruppen som hade makten kunde vara ett sätt att spränga den trånga bubblan.

Men en central figur i ryktesspridningen är den så kallade Gävlepojken, Johan Johansson Griis, som verkar ha gjort historierna allmängiltiga och skapat stor trovärdighet. Han tog dem tillbaka som de påhitt de var, men han sparades inte utan avrättades genom hängning, trots sin ringa ålder.

Rumpare-Malin fick ingen upprättelse efter sin död, så samvetsömt var rättsväsendet inte. Lamberg är inne på resonemanget att det var lätt att döma henne också för att hon tillhörde en minoritet, som finne i Stockholm.

Hur väl hon talade svenska kan ingen veta, men protokollet säger att hon inte kunde upprepa de böner man krävde att få höra i ”bevisföringen”. Hon framstår också som stursk och okuvlig.

Hon tillhörde det kön som drabbades. Kvinnorna hade i regel den största kontakten med de områden där trolleri och djävul glimtar fram, och antagligen störst kontaktyta till dem som pekade ut och vittnade.

Malin tillhörde också den klass där häxorna hittades mest frekvent. Lamberg tangerar ett fall där en högreståndskvinna utpekades som häxa – det slutade med att utpekaren själv hamnade på dårhuset.

Ann-Christine Snickars

Dela artikeln