Iiris Viljanen låg under täcket i sängen för andra veckan i sträck. Hon tänkte på döden. Tiden gick i en annan takt än vanligtvis och varje minut kändes som en timme. Det var omöjligt att göra det hon annars levde för: att skapa.
— Tonerna lät inte som vanligt, tangenterna kändes inte som de brukar under fingrarna. Jag fick inte samma melodier i huvudet.
Depressionen, som senare fick namnet premenstruellt dysforiskt syndrom (PMDS), har följt musikern under hela hennes vuxenålder. I dag är det bättre, och allt det svåra har gjort henne orädd, inte minst i skapandet.
— Klarar jag det där klarar jag vad som helst.

Stor i Sverige

Drottningholms Slottsteater för tre år sedan. Scenen från 1700-talet var som en dröm. Här får artister spela bara en gång om året för att inte slita ner den anrika lokalen. Den här gången var det Viljanens tur. Nervositeten släppte med den första tonen.
Sångerna nådde helt nya nivåer mellan de gamla väggarna. Scenografin bestod av skogar och hav som avlöste varandra i bakgrunden. Akustiken var så bra att ingen mikrofon behövdes. En dansare yrde omkring i en ekorrdräkt lånad från teatern. I publiken satt 400 åskådare.
— Det var en häftig stämning att sjunga i salen. Det kändes som att andar i rummet väcktes till liv.
För cirka fyra år sedan fick den österbottniska artisten sitt genombrott på den svenska, ökänt svåra musikmarknaden. Också hennes nyaste skiva har hyllats med superlativ, men hon tar lovorden med ro.
— Det är svårt att se, svårt att förstå att jag är stor i Sverige. Jag tror jag har en annan bild av mig själv än andra, jag bara jobbar på med det jag gillar.
Hon fortsätter:
— Jag är glad att folk gillar det jag gör. Det betyder att jag kan fortsätta.

Svåra tider för musiker

Coronavåren har inte varit lätt – den har dragit undan den ekonomiska mattan för många artister. Det gäller även Iiris Viljanen, men hon försöker ta det med lugn och i stället fokusera på att skriva musik. Det var flera år sedan Viljanen senast stod på scen och tanken var att i sommar åter spela med bandet som är med på den nya skivan. Nu blir det inte av.
Men musiken föds i ensamhet. Allt är egentligen sig likt.
— Jag tycker om att vara ensam. Jag gillar att skriva musik, det räcker för att jag ska må bra.
Hon vill utvecklas som musiker och kompositör i alla genrer, hon vill lära sig nya vägar. Hon vill upptäcka det inom musiken som ännu inte finns.
Men coronan har väckt känslor av andra slag. En viss känsla av meningslöshet infinner sig när det inte går att planera framtiden, när man inte vet om detta undantag varar i månader eller år.

Djupt nere i mörkret

Inte heller detta är ändå så svårt för Viljanen som gått igenom ett personligt helvete på grund av sin sjukdom PMDS, ett hormonellt syndrom som hänger ihop med menscykeln. När det hela var som värst var hon deprimerad i två veckor, varefter hon försökte stabilisera sig tills hon nästan hann bli glad igen och det hela började om.
— Det blev som en ond spiral som tog över mitt liv.
Läkarna är fortfarande delvis oförstående när det gäller hormonella och specifikt kvinnliga problem, men det har blivit bättre, säger hon. Tidigare uppmärksammade de bara på fysiska symtom. För Viljanen tog det flera år att inse vad hon egentligen led av.
I dag kan hon nästan föreläsa om ämnet. Hon mår mycket bättre tack vare en cocktail av vitaminer, rätt kost, psykologhjälp och mycket träning.
Hon tror att fler har liknande problem med depressioner, hormoner och annat, men att det inte alltid syns.
— Psykiskt illamående kan finnas hos vem som helst bakom de perfekta liven som visas upp på sociala medier. Samma person som ler i solstolen kan ha vaknat den morgonen och gråtit och inte velat stiga upp.
Iiris Viljanen skriver sånger om det mest personliga, också det privata. Att hon vågar har en förklaring. Hon har varit sjuk och mått dåligt i långa perioder, att skriva om det är ingenting i jämförelse.
— Jag har varit så djupt nere i mörker. Det har gjort mig till en person som inte är rädd för någonting.
Perioder av sjukskrivningar har satt sina spår i konstnärskapet. Ibland blir det bra då hon skriver när hon mår dåligt, men oftast inte. Nu utbildar Viljanen sig till sjuksköterska för att ha ett andra yrke att falla tillbaka på om det behövs. Samtidigt vill hon hjälpa andra.
— När jag mår dåligt är det enklare att göra något praktiskt.

Valde Sverige

Iiris Viljanen växte upp i en liten by, Tölby i Korsholm, Österbotten. På gården fanns det höns och katter. Hon hade en stor familj och gick i en liten skola. Skolan var så liten att hon fick börja ett år tidigare eftersom hon annars hade varit ensam i sin klass.
Många vänner i skolan spelade instrument och Iiris hade en flygel. I gymnasiet fortsatte musicerandet med sång och piano. Förutom uppväxten tror Viljanen den starka musikådran kommer från Sverige som så starkt influerar Österbotten.
När hon började studera i Stockholm visste hon att det skulle bli en vistelse utan ett definitivt slutdatum. Hon åkte utav viljan att se något annorlunda, och samma vilja fick henne till sist att stanna.
Hon brukar besöka Österbotten på somrarna och flera gånger om året. Den här sommaren blir annorlunda.
— Jag saknar hemtrakterna nu när jag inte kan besöka dem.
Det är sorgligt, säger hon, att missa den österbottniska sommaren.