Industrier på Kimitoön rullar fortfarande på
Benny och fabriken. Efter mer än två decennier på arbetsplatsen kan Benny Rodionoff konstatera att han trivs väldigt bra och tycker att han fått utvecklas här. Bild: Adrienne Westerback.
Flera mer eller mindre dolda fabriker är fortsatt aktiva trots flera år av ekonomiskt osäkert läge.
Keramias tegelfabrik i Mjösund är en av dem och Benny Rodionoff har jobbat där i 25 år.
När 90-talets ekonomiska lågkonjunktur slog till blev det sämre tider också på Kimitoön.
På den tiden jobbade han som elmontör i firman Allt i el i kommundelen Dragsfjärd på ön, men inte heller hans dåvarande bransch kom undan krisen.
–Jag blev tvungen att utbilda mig på nytt, så jag gick en kurs för att bli metallarbetare som ordnades av Karis kurscentral i Kimito, säger han.
Praktiken inom kursen gjorde han i tegelfabriken och här har han varit sedan dess.
Avdelningschef. Benny Rodionoff har jobbat i tegelfabriken i 25 år och menar att det han lärt sig om sitt arbete med teglen har han lärt sig på plats. Bild: Adrienne Westerback.
Fick stanna kvar
Till en början sysslade Benny och de övriga tidigare praktikanterna med olika diversejobb på fabriksområdet.
– Vi hade väldigt varierande uppdrag, allt från el- och metalljobb till rörjobb, säger han.
Men efter ett tag ansågs det att diversearbetarna inte behövdes längre och de flesta fick inte stanna kvar.
Hur det kommer sig att just han kunde bli kvar kan han inte riktigt svara på.
– Jag bad om lite förlängning först för att göra klart några projekt och ännu har ingen sagt att jag måste bort, säger han.
Benny Rodionoff
Jobbat i fabriken: 25 år
Bor: Nordvik i Kimito
Uppväxt: Björkboda i Dragsfjärd
Familj: Fru och två söner
Jobb: Avdelningschef i Tiileris tegelfabrik Keramia
Yrke: Elmontör och metallarbetare
Livsmotto: Man kan inte ge eller göra mer än man klarar av.
Där allt börjar. Tillverkningsprocessen inleds med att de olika lerorna placeras in i stora fack för att inte blandas med varandra. Bild: Adrienne Westerback.
Varierande jobb
Så småningom började också Benny att jobba med tegeltillverkningen, som är fabrikens huvudsyssla.
– Då var fortfarande tegel med slät yta populärt på marknaden, men det är de inte längre. Nuförtiden är det ojämna ytor som gäller, och så har det varit ett tag, säger han.
I nutid är Benny avdelningschef för slagsidan, där hela produktionen börjar. Till jobbet kommer han klockan sju på morgonen och får en lapp i handen på vad som ska göras för dagen.
Jobbet anser han att är varierande och det har skett en hel del förändringar under hans dryga tjugo år på arbetsplatsen.
– Förr kunde vi vara sysselsatta med en och samma produktbeställningar i flera veckor, men så är det inte längre. De unika beställningarna är mindre i storlek och kunderna kräver mera, de vill ha sina produkter genast, ler han.
Från lerklump till tegel. När leran blandats rätt fortsätter den vidare på band genom fabriken för att skäras av till tegel, torkas i ugnar och slutligen brännas. Bild: Adrienne Westerback.
”Vi gör allt själva”
Bland utmaningarna nämner han därmed att det nuförtiden är mer jobb med mindre partier tegel.
– Beställningarna kan bestå av nya produkter som vi aldrig gjort förut, men vi tar faktiskt emot nästan allt ändå. Det kan vara tufft att börja från noll ibland, men hänger man inte med i förändringarna som sker så är man nog inte med i branschen länge heller.
Men utvecklingen är inte nödvändigtvis negativ.
– Jag är ganska säker på att andra fabriker på det här området inte gör det som vi sysslar med här på samma sätt. Vi gör allt på plats själva och beställer därför inga tjänster utanför fabriken. Vi är starka på den fronten och de som jobbar här är flitiga, säger han.
Från brännugnen. Under bränningen skiftar teglen vanligen i färg och kan bland annat gå från grått till vitt. Bild: Adrienne Westerback.
Har fått ett yrke på arbetsplatsen
Benny Rodionoff tycker att de har bra arbetare på Keramia och han trivs också väldigt bra.
Det bästa under hans 25 år på arbetsplatsen har varit de nya kunskaperna han fått med sig.
– Det jag vet och kan i dag har jag fått lära mig här på plats, det lärs inte ut i skolor. Det handlar bland annat om att förstå sig på lerans konsistens och veta hur den reagerar på olika sätt. Det finns verkligen fin yrkesskicklighet här, säger han.
Dessutom upplever han att hans arbete blivit uppskattat under årens lopp.
– Jag tycker att det har lyssnats på mina förslag och det känns förstås roligt att ha blivit befordrad. Det måste väl vara ett tecken på goda resultat.
Från ända till ända. Det finns flera steg i processen tills produkterna slutligen plastas in och teglen åker ut ur fabriken. Bild: Adrienne Westerback.
Roligt att få vara delaktig i utvecklingen
I sin roll som avdelningschef tycker Benny att det ingår att stötta sina kolleger.
– Jag tycker att man ska hänga med, hjälpa till där det behövs och uppmuntra så mycket som möjligt, säger han.
Han är också väldigt glad över att få vara med i planeringen av produktionen.
– Beställningar ska såklart förverkligas, men det är roligt att få bestämma på vilket sätt vi ska framskrida. Det känns som att jag ofta fått till stånd det jag varit ute efter i produktväg och det känns bra.
Om Benny inte hade fortsatt att jobba på Keramia så är han inte riktigt säker på vad han skulle ha gjort i stället. Han misstänker ändå att han kanske fortsatt som elmontör.
– Men jag tror att jobbet här på fabriken är intressantare, särskilt på en stor skala. Det är mera fart här och det är roligt att få göra sådant som jag tror att andra kanske inte skulle åstadkomma på samma sätt, säger han.
Senare i veckan: ÅU besöker Sibelcos fältspatfabrik i Fröjdböle på Kimitoön.
Den gamla fabriken. Under första halvan av 1900-talet såg Keramia ut så här. Bild: Keramia.
Tegelfabriken Keramias historia
År 1952 dog en smed i byn Seppälä i Tarvasjoki. Kvar lämnades en änka och fem söner som inte visste hur de skulle få ihop inkomster för brödfödan.
På den tiden dränerades åkrarna i Egentliga Finland i full fart och i den processen användes tegelavlopp.
En smeds kunskaper kom till nytta när skrot samlades ihop till den första avloppsmaskinen, och den fina leran i Tarvasjoki användes till produktionen av de egna avloppsrören. Till änkans och sönernas hus hörde en gyttjerik åker och de kunde börja tillverka egna tegelrör.
De lärde sig att bränna leran och snart hade de också två egna avloppsmaskiner som de kunde placera rören i åkrarna med.
Efter kriget fanns det en efterfrågan på byggnadsmaterial och då blev de brända lerteglen en naturlig fortsättning på produktionen efter avloppsrören.
Bröderna Seppälä ville så småningom expandera verksamheten och köpte år 1970 tegelfabriken Keramia i Mjösund på Kimitoön.
Innan det hade fabriken haft tre ägare och varit med om tre bränder. Tegel och tegelrör hade tillverkats där redan i nästan 50 år, tills företaget försattes i konkurs år 1969.
Keramia är belägen vid havet, bara 200 meter från den egna hamnen, dit fartygen fortfarande transporterar leran som används i produktionen.
Fabriken moderniserades ordentligt genom att bland annat låta bygga en andra tunnelugn för att öka produktionskapaciteten.
På nyårsafton år 1991 brann hela fabriken ner till grunden. Sommaren 1993 stod en ny fabrik på 30 000 kvadratmeter våningsyta och med datorstyrd tillverkningsprocess färdig.
På 2000-talet steg teglens och tegelplattornas årsproduktion till ungefär 12 miljoner stycken. Utvecklingen fortsatte fram till 2007 då recessionen slog till. Tegelkrossningens och paketeringens program har förnyats och utvecklats sedan dess.
I dagsläget har Keramia 35 heltidsanställda personer och sedan år 2012 är Heikki Ryöppy vd för både fabriken på Kimitoön och den som finns i Ylivieska i Norra Österbotten.
Avloppsrör? Avloppsmaskin?
Redaktören kunde med fördel läsa lite mer om dränering och lära sig att det är fråga om täckdikesrör och täckdikesmasiner.