Januari, inne och ute
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
En eftermiddag kommer jag hem och har precis låst upp ytterdörren när en oljad blixt står där och säger HEJ! Hadusittattjagharenguloverall!
Oljade blixten bor i granntrappan. Hon är uppskattningsvis mellan tre och fyra i ålder, har precis insett att man får veta något om världen och sin plats i den genom att prata.
Hon frågar på, om var bor och varför jag har en sån färg på kappan, alltmöjligt. Det är underbart att bli förhörd av en oljad blixt. Blixtens pappa står en bit bort i skymningen, syns ändå att han ser belåten ut. Stolt.
Ingen av oss har munskydd, målet var ju enskild promenad ute. Ångrar mig lite när jag säger Kivatutustua! som riktigt spottar ut konsonanterna (hela vår konversation går i praktiken på finska), men då har oljade blixten har redan blixtrat vidare med ett HEIPPA!
Hemma omfamnas jag av min inomhusluft, inte bästa möjliga. Jag har mycket som samlar damm. Böcker som står stilla avger sitt stoft när man öppnar dem igen, papper gör det hela tiden, tycks det. Varför sparar man sådana? För att det står något odödligt där? Sällan ser man efter.
Säsongens första stora tevesnackis handlar om luften, atmosfären på kontoret. På arbetskraftsbyrån, som det hette förr. Det finns inte längre robust beskrivande namn på institutioner, de benämns mest med en förkortning som höjer abstraktionsnivån.
Tredelade serien ”Sisäilmaa” utspelas på TE-byrån, där klienterna syns som väntande massa eller skymtar i besöksstolen. Både klienten och handläggaren har att leva upp till en vision om sysselsättning, ett system som bara noterar siffror och mål.
Det är heltäckande hänsynslöst, en hänsynslöshet som kallas anpassning eller realism eller framtid. Verkligheten är ändå full av smolk och kladd och avvikelser som aldrig beaktats i visionärernas papper.
”Sisäilmaa” handlar om dem som ska förverkliga målsättningarna, med tjänstemän i första linjen och skådespelaren Elina Knihtilä som magnifikt dragdjur i rollen som Anneli, dedicerad och djupt desperat. Hon och kollegerna ska få klienterna att passa i systemet. Och så ska de internalisera den vokabulär som visionerna behöver.
När vokabulären möter praktiken blir den grotesk. Genomgående groteskt är seriens sätt att framställa sitt stoff. Det är en estetik som bättre kunde passa den levande teaterscenen som laddar ögonblicken i realtid. Men den levande teaterscenen når inte lika många som TV 1, och särskilt inte nu då teatrarna står på paus. Första avsnittet av ”Sisäilmaa” sågs på tablåtid och på Arenan av sammantaget nästan en miljon tittare.
Alla har inte gillat, det är klart. I en kommentar som passerar läser jag att serien tar lätt på självmord. Handläggaren Eelis hoppar från taket mot sin död tidigt i storyn (går sedan igen, i alla fall i Annelis föreställningsvärld).
Till kommentaren kan man säga att serien inte tar lätt på något alls, tvärtom. Själv har jag några luckor i tittandet, jag måste helt enkelt stänga av när det kändes för mycket – det är bra betyg, tycker jag. Och serien skulle passa bra i storduksformat där man kunde ta del ihop med en publik.
Efter trettondag möter jag oljade blixten som är på promenad med familjen. Det syns på en förälders utbuktande mage att hon ska bli storasyster snart. Siduvajagharfått, säger hon till mig, håller fram en illröd sparkcykel i egen storleksklass.
Mennärmanbarafallerav, fortsätter hon. Som ett konstaterande. Nästa gång funkar det, så ser hennes förtröstansfulla tanke ut. Nästa gång funkar det, säger jag.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.