Je suis Gnurf – lokala, finurliga och stilsäkra serier i nytt samlingsalbum
Gnurf. Samlade ÅU-gnurfar från 2019
Paul Söderholm
2019
110 sidor
Vad är en Gnurf? Huvudfiguren är oftast en man (eller snarare en ”gubbe”) med stor rund näsa, runda ögon, några spretiga hårstrån, och en rätt avslappnad lekamen, även om han också ger ett oroligt och något undrande intryck ibland.
Bara fyra fingrar har han, vilket är bekant från seriernas värld. Men en Gnurf är också en seriestripp på en ruta, med en rolig kommentar på något aktuellt i nyheterna.
Alla som läst Åbo Underrättelser de senaste två åren har garanterat sett dem, och kanske fnissat eller rent av garvat.
Men serietecknaren och illustratören Paul Söderholms skapelse har en längre historia än så. Enligt sägen (eller introduktionstexten i hans första samlingsalbum) ritade Söderholm gnurfar redan på gymnasiet i sina skolhäften. Och det märks att gnurfens form måste sitta mycket djupt i denna tecknares benmärg.
Paul Söderholm.
Söderholms gnurf-figurer levde vidare i serieformat i gratistidningen Västnyländska Regionbladet, i Kårbullen, Studentbladet, på Svenska Yles sidor och lite överallt, sedermera med större regelbundenhet i Åbo Underrättelser. Från 2014 har gnurfserierna fått plats på ledarsidan, och har därför blivit en del av tidningens opinionsbildning.
Söderholm har gett ut en första samlingsbok redan över tjugo år sedan, men den första med ÅU-gnurfar kom ut 2017, och nu har ännu en ny kommit för 2019. Det finns inga tecken på att gnurfproduktionen skulle stanna av.
Gnurfarna är alltså seriestrippar på en ruta där något dagsaktuellt behandlas på ett skämtsamt och finurligt vis. Det kan röra sig från stort till mycket smått, från politiska val till snöplogning, från stadens olika byggen och projekt, till små missöden som ekorrar i transformatorstationen. Så klart figurerar funikularfiaskot ett par gånger under året som gått. Ofta handlar det om ordvitsar, eller vardagliga observationer, som dras mot det absurda, men mycket igenkännbara.
Serier och dagstidningar har samexisterat länge, så det är närmast en tradition att en tidning har en eller flera regelbundna serier. Det unika med Gnurfarna är de uppstår i redaktionen, och är inte bara återpublicerade i en stor dagstidning. Gnurfarna är alltså mycket intimt förknippade med ”sin” tidning.
Seriestrippar kan vara mer eller mindre bitska, och Gnurfarna hör definitivt mer till den mildare, småroliga igenkänningshumorn, än till den mörkare eller riktigt satiriska serietraditionen.
I Finland har vi ett flertal serietecknare och satiriker som når ut till ganska breda massor, tack vare publikation i de större dagstidningarna och ivrig delning på sociala medier. Till exempel har Ville Ranta profilerat sig som en mycket politiskt ställningstagande och provokativ tecknare, med en nästan grotesk stil. Medan Fingerpori av Pertti Jarla och Fok_It av Joonas Rinta-Kanto är ganska mörka och mycket absurda.
På finlandssvenskt håll har seriestrippen långa anor i och med Tove Jansson och hennes bror Lars Janssons Mumin och Mumintrollet, som ritades först för Ny Tid, och senare för brittiska The Evening News.
I samband med Ny Tid bör också nämnas Filippa Hellas smått absurdistiska och mysiga serier, så tidningen har en lång tradition av att lyfta fram serietecknare. Sebastian Nybergs blogg Basses bästa var mycket populär för några år sedan, och hans humor var också åt det mörkare, mer bitska hållet. Där riktades den skarpa humorn ofta mot det trånga Svenskfinland.
Mer samhällskritiska serier har vi också fått nyligen i och med Ulla Donners grafiska romaner. Serietecknare finns det gott om i Finland, men det är ganska få på finlandssvenskt håll som publicerats med samma regelbundenhet som Söderholms Gnurf.
I jämförelse med de mest lästa serierna i Finland är Gnurfarna på en avsevärt gulligare och mildare nivå, vilket möjligen går hem bredare. Det finns inte heller någon ”hipsterkänsla” i dem, ingen neurotisk vantrivsel i kulturen. De har ytterst lite att göra med att vara trendkänslig, underground eller ”edgy”.
Det är gynnsamma tider för politisk satir. Världen brinner och politiken är polariserad. Och visst finns det satir och politisk humor också hos Gnurfarna, men innehållet rör sig på en mycket lokal nivå, vilket nog också måste sägas vara seriens styrka. Dessa är seriestrippar för oss som lever i Åbo, och på svenska, vilket faktiskt har ett stort värde. Och bra serietecknare växer verkligen inte på träd.
Det allra bästa med Gnurfarna är Söderholms mycket konsekventa stil. Man känner igen den genast. Den är på samma gång igenkännbar och unik, men ändå mycket ”serieaktig” och traditionell. Söderholm är en utmärkt tecknare, och figurerna har ett sympatiskt utseende som gör att man lätt identifierar sig med dem. Därför skriver jag Je suis Gnurf, för att parafrasera reaktionerna i sociala medier då det franska Charlie Hebdo utsattes för en terrorattack. Poängen med gnurfen är att man lätt kan placera sig i hans skor, vi är alla lite gnurfiga.
Seriernas styrka är att de på ett snabbt och effektivt sätt kan föra fram en klar poäng. Samtidigt kan serier gå in i oss alla, och visa verkligheten från vilket perspektiv som helst, både visuellt och innehållsmässigt. Gnurfarna är inte särskilt provokativa. Men de har en helt egen charm, vilket är ett konststycke.
Det finns dessutom något värdefullt i att en serie håller på länge. Det skapar en känsla av tradition och hemtrevlighet. Jag tror båda samlingsböckerna skulle uppskattas mycket av ÅU:s läsare, som en tillbakablick på de senaste åren, men också för andra än Åbobor för att få sig en inblick i vad som pågår här. Gnurf är en liten bit lokalhistoria, som växer fram ruta för ruta, dag för dag.
Jenny Wiik
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.