Johannes Ekholms andra roman gräver i konstvärlden – och roar sig lite på dess bekostnad
”Planet Fun Fun” är Johannes Ekholms andra roman. Den är mörkare än den första, den om talade ”Kärlek, liksom”, men har likheter i formen. ”Planet Fun Fun” är ett konglomerat av bevismaterial från en tid då ekonomi, kultur och ekologi, alla människans grundvillkor, står på konkursens brant. Foto: Helen Korpak
Johannes Ekholms andra roman ”Planet Fun Fun” är lite som hans första ”Kärlek, liksom”, både lättläst och tungrodd. Till övervägande del består bägge av dialog, debutromanens bas var transkriberade samtal, vardagsdialog mellan inte längre så unga vuxna, som försökte hanka sig fram i kreativa yrken.
Den aktuella titeln klingar lite bekant – så hette också en nöjesanläggning i huvudstadstrakten som verkade och konkursade i början av 1990-talet. Utan vidare omnämnande får den vara ett slags klangbotten för de trassliga historier som tar plats i berättelsen.
Romanen börjar med en vandalisering av ett konstverk, i boken placerat utanför Kabelfabriken i Helsingfors, där ZCNP, ett centrum för fotokonst, har sitt kontor. ZCNP finansieras av Zalgo, multinationellt energidrycksföretag.
Ytterligare kopplingar aviseras i texten med nya Z- förkortningar, grupperingar och firmor är av varierande slag, som lever på varandra i en senkapitalistisk organism, svårgripbar. För att fungera under de här premisserna gäller det att haka på snabbt och kraftfullt och fotocentret skapar strax en virtuell kontaktyta till brittsplatsen, #ArtCrash, allt för att dra hemåt.
Bokens personer har allt mindre överblick, fastän de kraftfullt låter förstå motsatsen. Läsaren blir genast varse resonemangens ihåligheter, men trådarna blir allt trassligare. Polis är inblandad, och romanens upplägg och ramhistoria är ett insamlande av material som ska framläggas som bevis. Det består av bandade intervjuer med anställda på ZCNP med boende i aktivistkollektivet Elysium, dit spåren i konstkraschaffären tycks leda.
Det hopsamlade ”bevismaterialet”, intervjuer, dokument och tidningsmaterial ska i sin tur ingå i en utställning – rundgången är ett faktum. Rundgången är också ett av romanens viktigare motiv: konstnärer som i sitt arbete protesterar mot kapitalism och förtryck finner sig gå i storföretagens ledband. Det är satir, men med en stor sorgsenhet i släptåg.
Planet Fun Fun
av Johannes Ekholm
Omslag och design av författaren
Förlaget, 2020
469 s.
Intervjuerna blir en blandning av konstfilosofi, marknadsanalys, aktivism, livsstrategier och privatliv. Argumentationen löper på som ett kulspel, utsagorna klirrar mot varandra, liksom avskurna från den reella verkligheten. De avbryts av ”situationsbilder”, där personerna i viss mån interagerar med varandra. Dialogformen är förhärskande här också, men mellan raderna kan man ana finstilta känslor, ofta osäkra på vilken riktning de borde ta.
Johannes Ekholm är dramatiker, och ”Planet Fun Fun”, fastän själv roman, innehåller en viss kritik mot romanformen, bland annat ett lustmord på Finlandiapriset. Ett bispår i romanen är utdelningen av priset till romanen ”Lättja”, som visar sig vara ett klockrent kejsarens-nya-kläder-fall.
Det må vara ett lite billigare skämt – ett intressantare spår är en oavvislig avoghet mot romanberättande som glimtar fram hos en av personerna. I en deckare hon läst en gång fanns en berättarröst som hon inte fattade varifrån den kom, det gjorde henne så rasande.
I ”Planet Fun Fun” får personerna i regel tala med sin egen röst utan att sammanfattas av en berättarröst. För den formen av hederlighet får man betala genom att ta sig igenom en massa prat, tal, snarvel, föredragande. Ibland är det värt sitt pris, ibland blir det tröttande.
Droger och konspirationsteorier bildar egna virvlar i historien, är svårt att motstå dem. Varför skulle man, de ger ju omedelbart gensvar. I en nästan lyrisk passage blir två av romanpersonerna, Alissa och Linda, höga på svampar (och ute efter fler i den helsingforsiska geografin) och flummar fram ett långt föredrag (av vilket detta är bara några rader):
”Är det inte just här som den politiska kärnan för vår tids mentala problem ligger? Individen som tvingas fungera i ett ekosystem i ständigt accelererande kris grips av depression, ångest och tvångstankar som ett sista räddningsförsök för det överstora egot … Addiktion är ett försök att ge över sitt ansvar åt nån som är större än en själv, för att skapa nån form av rutin mitt i en oupphörligt föränderlig situation.”
Personerna strör också omkring sig rejält med filosofiska eller konstkritiska begrepp, det gör att mycket av dialogen får karaktär av citat (vilket det antagligen ofta är). Det finns en underhållande aspekt i det, i synnerhet som diskussionen ibland kan avslöja att personerna mest vill hävda sig, eller att de inte är riktigt rätt informerade.
Ibland är texten avsiktligt retsamt vilseledande. Tycker man att en fras som sätts i en modern filosofs mun låter lite vrickad? Då kan citatet vara av … Matti Nykänen. Men romanen räddas från stora grimaser och hotande kaos just för att man ändå kan relatera till personerna.
Ekholm har också plockat in en liten referens till världsdramatiken. Willy, som först uppträder som kaxig konsult har efternamnet Loman. Det är huvudpersonen i Arthur Millers ”En handelsresandes död”, en som blev hänsynslöst utsparkad av systemet.
Ekholms första roman var översatt till en svenska som inkluderade someslang och finlandssvenskt idiom, men den här boken vänder sig uppenbarligen mot en rikssvensk publik också, så den kör med normalsvenska. Det är en adekvat lösning, för yrkesjargong och olika gruppers slang och aktuella språkvalörer kunde lätt förlora för mycket av originalets kraftfulla spänst.
Ann-Christine Snickars
ann-christine.snickars@aumedia.fi
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.