Julen (i alla fall de första två verserna)
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
”Nu står jul vid snöig port, klappar på och myser”. Sången står fast men har jularna blivit gröna. De som talar om vit jul med något slags täckning hör till Nykterhetsförbundet.
Myser rimmar på fryser, inte så lyckat. Men exakthet i innehåll får vika om det ska gå undan. Det gör det alltid i sångtexter av Topelius.
Han skrev också den med vinter och skidan som slinter, en sång som gärna sjungs i kör för att det är festligt med ett högt och tungvrickande tempo
Skidbacken är pojkarnas, men i sången finns också syster (rim på yster och lyster). Hon får sitta i släden. Flickor skulle vara känsliga där gossarna var handlingskraftiga. Men flickor fick vara huvudperson också.
Adalmina i ”Adalminas pärla” har levt kvar. Hon får träna bort sin självupptagenhet och sen får hon prinsen och härligheten. Men när jag såg en scenversion för inte länge sen lät man en del svärta sitta kvar ända till slutet, skyfflade inte hela ansvaret för förbättringen över på flickan. Rätt tänkt – utan att helt upphäva Topelius.
”Adalminas pärla” och de två sångbara dikterna finns med ”Sagor i urval ”som SLS gett ut i en snygg volym i höst.
”Hallonmasken”, ”Refanut”, ”Lasse liten” och ”Kyrktuppen” och andra bekantingar finns med.
I förordet (av Olle Widhe, som har barnlitteratur och läsning som specialitet) liknas Topelius insats för barnlitteraturen vid Astrid Lindgrens, räknat i inflytande.
Barn skulle ha roligt, menade Topelius, de fick prata och skratta i hans sagor och berättelser. Men de skulle också skolas i kärlek, till föräldrar, fosterland och Gud.
Alla tre slagen finns med i ”Björken och stjärnan” (som inte är med i urvalet), som handlar om barnen som blev bortförda under stora ofreden och sen gick hem till Finland med minnet av en stjärna som lyste genom hembjörken som enda vägkarta.
Jag grät oanständigt mycket över den, först över den svåra vägen hem, sen över fasan att själv bli skild från föräldrarna, sist för att det var skönt att gråta över en saga.
Nå, jag såg till att ingen såg det, mitt minne säger att jag gick in i garderoben. Så kan det ha varit.
”Hallonmasken” känns i dag som ett ställningstagande för naturen, och ”Kyrktuppen” får en att tänka på Donald Trump. Självförhärligande, menar historien, kan inte hålla hur länge som helst.
En dag blåser en annan vind och man får lämna toppen för en futtigare fortsättning i grönsakslandet.
”För små barn” står det som anvisning under rubriken ”Kyrktuppen”. Men jag tippar att det är mest vuxna som läser sagorna nu.
I fortsättningen kommer man att få förklara ”snöig port” för barnen. Resten av sången talar om medkänsla och till slut om Jesusbarnet, det är rutinen i den tidens julsånger. Jag har aldrig sjungit så långt som till fjärde strofen. Vi nöjde oss med två.
Programledarna för mitt lovs julfester tyckte att det räckte med det. Och att ha barn att sjunga om strålande barnaögon, som i vers tre, det är inte så bra fingertoppskänsla. De känner genast att de rekonstruerar någon annans blick.
Julen har för många sentimentala berättelser, för många maträtter, för mycket svårsorterade sopor.
Men Topelius, som blivit en del av alltsammans kan också vara en del av korrigeringen.
Vem blir inte rakare i ryggen av att höra sången som blev psalm 32. Den går emot allt som Adalmina trånade efter, glansen, guldet, prakten, och sträcker sig efter gemenskapen.
Den hade möjligen varit för svulstig om inte Sibelius skaffat fram en melodi med stor integritet.
Läraren som ackompanjerade på skoljulfesten hatade släpande psalmsång, han öste på som i skidbacken. Så vid slutklämmen (glad och hjärtevarm!), var alla som sjungit med andfått röda om kinderna.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.