Kommentaren: Barnkultur för vuxna
Andreas Häger.
Min ingång i Pokemon Go är väldigt lik den Charlotta Sandberg berättar om i reportaget: barnen började spela och vi vuxna följde med som sällskap. Men väldigt snart fastnade vi också för spelandet.
För barnen hade Pokemon varit ett stort intresse under en tid, genom samlarkort och tv-serier. Helt plötsligt fick vi föräldrar en alldeles ny inblick i deras värld. Visst finns det andra exempel på barnkultur vi kan samsas kring, allt från Mumin till Harry Potter, men alltid mer eller mindre initierat från vuxenhåll. Nu har vi ett stort gemensamt intresse som börjat på barnens villkor och det är de som är experterna.
Min tidigare erfarenhet av skärmspel handlar om väldigt enkla spel. Det är säkert en orsak till att jag också slagits av komplexiteten hos Pokemon Go. Man kan ha många olika målsättningar för det egna spelet och det kommer kontinuerligt nya dimensioner, antingen som permanenta förändringar eller som olika evenemang.
Denna komplexitet innebär också att det behövs en massa kunskap för att spela så bra som möjligt. På nätet öppnas en fascinerande värld full av engagerade experter som visar att även om det är ett spel och en lek så kan det också vara stort allvar. Striderna mot andra spelares pokemon rymmer en tydlig aspekt av esport, som ju är en företeelse på stark framfart också i Finland. Under min uppväxt sades det att ”bånen e frisk så läng di leiker”, månne inte samma kan gälla vuxna.
Men inte bara spelet utan också själva pokemonen och den värld de utgör är ytterst intrikata. Till en del baserar de sig på de andeväsen och som befolkar världen – eller åtminstone Japan – enligt shintoismen. Det finns bland annat pokemon som baserar sig på både japanska och kinesiska skapelseberättelser.
Motiv från shintoismen finns också i annan japansk populärkultur, till exempel i Hayao Miyasakis filmer som ”Min granne Totoro” och ”Spirited Away”. Pokemon-fenomenet och mobilspelet är exempel på Japans stora betydelse i dagens populärkultur. Åtminstone jag tycker att det är en skön omväxling från den amerikanska kultur som vi ändå får så mycket av.
Andreas Hägers spelfigur i Pokemon Go.
Om man vill sitta hemma och spela tillsammans och dela en story med humor så rekommenderar jag rollspelet Divinity: Original Sin 2 från Belgiska Larian Studios. Finns till dator, Xbox, Playstation, Switch.
Kan vara komplicerat samt att det är långt, räkna med minst 80h och då har man massor kvar.
Är detta långa rollspel för långt så finns det gamla strategispelet Age of Empires 2 som nyligen gavs ut på nytt som man klan spela på varsin dator i nätverk mot varann. Heroes of Might & Magic 3 är en annan klassiker.
Nå, vissa föredrar att sjunka in i en story med riktiga spel än att gå med telefonen i handen. Vi är alla olika, men föredrar spel med story och högt värde att spela på nytt med andra alternativ och karaktärer som ändrar hela storyn. som t.ex Witcher serien, Pillars of Eternity, Pathfinder: Kingmaker, Baldur’s Gate, Icewind Dale, Planescape: Torment… härliga spel att sitta inne under dessa våta och tråkiga ”vinter” dagar/kvällar.
Dessa spel är långa och innehåller mycket text. Även om man inte kan spela tillsammans så kan man spela samma spel men ändå spela olika spela och diskutera valen och hjälpa varann. Samt ett mycket bra och roligt sätt att lära sig engelska. Spelade själv långa rollspel som barn med ordbok framför datorn. Nu sitter sonen och spelar dessa spel och man själv spelar dessa för n:te gången och sällan exakt samma story.