Ann-Christine Snickars 27.11.2023 19:00

Hur cool är inte Carita Holmström som artist och tonsättare! Hon har skapat musik i en mängd genrer mellan musikal och kyrkomusik, varit lektor i pianospel vid Sibeliusakademin, nån har kallat henne för Finlands första singer-songwriter.

Själv har hon sagt att hon var lite för tidigt ute med det musikaliska gränsöverskridande som i dag ses bara som merit.

I konsertprogrammet ”Den doftande jorden” finns hennes tonsättningar av dikter av sju finlandssvenska poeter, två finska, två rikssvenska.

Därtill kommer två tonsatta dikter av Wisława Szymborska och två sånger med både text och tonsättning av Carita Holmström, en av dem är ett uruppförande.

Ett par andra tonsättningar är också enkom skrivna för detta samarbete med Trio Flamme. Det handlar om några av Stella Parlands och Annika Sandelins hejdlöst rimmade dikter ur ”Dikter om öden och döden”, och en dikt av Lina Hagelbäck ur antologin ”Poeter mot krig” som gavs ut i Sverige i mars 2022, så fort man hann reagera på Rysslands anfallskrig mot Ukraina.

Inslagen är både pinfärska och äldre, de tidigare kompositionerna finns inspelade i ett album 1984, till exempel Bodil Lindfors dikt som fått ge namn åt hela programmet. För en Åbobo känns det fint att hon är representerad med två dikter.

En del Åbobor vet också att Trio Flamme har viss Åboanknytning, Daniela Fogelholm är utbildad vid Konstakademins legendariska musikteaterlinje, Minna Nyberg är magister i musikvetenskap vid ÅA (ämne: Erna Tauro).

Tredje medlemmen Emilie Adolfsson har anknytning till Östra Nyland, är pianist och har ett projekt om allsång i ryggen. Gemensamt med Carita Holmström är gediget kunnande och bredd i konstnärskapet, meritlistorna är mycket längre än här kan återges.

Man noterar att det är ganska trångt på ÅST:s Tiljanscen på fredagens föreställning. Där finns så många instrument. För utom husets piano finns en annan klaviatur, en ståbas, en xylofon, en gitarr, en kantele, ett dragspel och en ukulele.

Mina öron kombinerar henne just med den sorts pianokonst man får höra här: porlande passager som har en stark inverkan på en, gör lyssnaren fokuserad och fri på samma gång.

Holmström hanterar främst gitarren, men återfinns förstås också vid pianot. Mina öron kombinerar henne just med den sorts pianokonst man får höra här: porlande passager som har en stark inverkan på en, gör lyssnaren fokuserad och fri på samma gång. Poesin fungerar ju på samma vis.

Sången sköts för det mesta av Daniela Fogelholm och Minna Nyberg tillsammans eller var för sig. Men Emilie Adolfsson vid pianot hörs också i sången. Tonfallen varierar.

Det faller sig naturligt att sopranen Minna Nyberg tar sig an en känslig dikt av Jarl Hemmer. I Parland & Sandelin-numret får de tillsammans agera ut sin revykompetens, mycket underhållande.

I avslutningens dikt av Gurli Lindén (”Vi måste göra det”), som för snart femtio år sedan redan uppmanade till en hållbarare livsstil, flyter man ut i ett jammande, och i extranumret som publiken applåderar fram (”The River” av Holmström) går Fogelholm och Nyberg in i rollen som doasångare – snyggt!

Femte musiker på scenen är Esko Grundström, som hanterar kontrabasen, kantelen och dragspelet. Dragspelet är sällsynt välplacerat i det jag tycker är konsertens höjdpunkt, ”Slutet och början” av Szymborska. Dikten är känd, den börjar: ”Efter varje krig måste någon städa upp”.

Som scennummer innehåller den allt, både berättande och eterisk sång, talade strofer, episk ironi, instrumentsolo. Den går på mer än ett språk – Carita Holmström själv tar ett par strofer på polska.

Efter Szymborskadikten flyter två sånger med text och musik av Carita Holmström in.”Någon annans fosterjord” är skriven för detta program och sammanfattar tematiken: hur vara människa på vårt klot, nu och i framtiden?

Allvaret garanteras av poeter som Solveig von Schultz och av Inkeri Pitkärantas dikt ”Pieni pakolainen”, som skrevs redan 1989.

Och här finns perspektiv: det gränslösa (”Rymdens handstil” av Bruno K. Öijer) och något från den mörkare marginalen, som Kim Caséns ”Nattvakten” (ur hans enda samling 1976). Den sistnämnda sången tillåter sig att sluta abrupt.

”Den doftande jorden” hade premiär i februari i år, och ska framföras åtminstone i Ingå under evenemanget ”Musik vid havet” i sommar. Man kan följa Trio Flamme på sociala medier och se hur det blir med vidare föreställningar.

De som var i publiken på ÅST i fredags vill gärna att andra ska få ta del. För de gick hem betydligt lyckligare än när de kom.

Ann-Christine Snickars
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln