Inka-Maria Nyman 04.12.2023 08:54

De som hade lämnat biljettköpet till sista minuten fick vända på dörren när Florakören, Brahe Djäknar och Akademiska Orkestern åter fyllde domkyrkan ända till den sista bänkraden lördagen före första advent.

Den stora nyheten jämfört med tidigare år var körernas dirigent Hanna Kronqvist som tagit över efter Ulf Långbackas långa dirigentperiod.

Men konserten följde samma mönster som förut: sakrala verk a cappella följdes av orkesterns eget nummer och gemensamma julsånger, och helheten ramades in av Johann Sebastian Bachs intågskoral och ett stort klassiskt verk i slutet.

Festligt, stämningsfullt och känslofyllt.

Inom dessa ramar var programmet mycket väl planerat. I den sakrala avdelningen uppvisade körerna i nästan tävlingslik anda ömsom höga änglatoner, ömsom djupa, mörka stämmor, utan att glömma variation inom såväl dynamik, språk som genre.

Så följdes den nästan besvärjande latinska adventshymnen Veni, veni Emmanuel av sammetslena klanger i Emil Sundbergs Stjärnorna, och Morten Lauridsens moderna körklassiker O magnum mysterium med långa, målande linjer byttes stiligt till en rytmisk och snabb Gabriel’s message.

På programmet stod även ett uruppförande. Brahe Djäknar framförde Tomas Takolanders Det folk som vandrar i mörkret, ett stycke som med sitt mustiga grepp på den bibliska texten kändes tilltalande aktuellt.

Den koralliknande, nästan folkliga grundpulsen förde tankarna till Joonas Kokkonens De sista frestelserna och man kunde känna hur hela publiken höll andan vid det sista ordet som kören uttrycksfullt viskade fram.

Minst lika väl höll Florakören den fullsatta kyrkan i sitt grepp med Praetorius psalm Det är en ros utsprungen, i modernt arrangemang av Hanna Kronqvist.

Kören växlade träffsäkert mellan stilla klangfält, kyrkklockor och pop-komp och helheten kröntes av Sofia Liljeströms overkligt vackra och fängslande solo.

Akademiska Orkestern hade valt Pietro Mascagnis kända intermezzo ur Cavalleria Rusticana som sitt solonummer. Sauli Huhtala dirigerade fram en fint svällande klang och stycket fungerade väl som mellanspel före advents- och julsångerna.

Julens glädjebudskap var mest närvarande i Konungarnas marsch i det omtyckta, medryckande arrangemanget av Ulf Långbacka, medan Sylvias julvisa framfördes i en stilig, andäktig version arrangerad av Huhtala och med vackert och varmt tolkande Marika Kivinen som utomstående solist.

För det högtidliga slutet hade man valt Mozarts Te Deum där körerna bjöd på ungdomlig glädje och orkestern imponerade med sina eleganta stråkar.

Att få samlas kring traditioner som adventskonsert i tider av oro och krig lyftes fram som synnerligen viktigt av Kronqvist i konsertpresentationen.

Man kan dock fråga sig om traditionens uppgift i dagens samhälle även kan vara att utmana, ifrågasätta och överraska.

Den traditionsvärnande uppgiften bär Åbo Akademis ensembler med den äran, men det skulle även finnas förmåga och engagemang för mera än så.

Inka-Maria Nyman

Dela artikeln