Inka-Maria Nyman 10.12.2023 11:53

Akademiska Orkestern bjöd på en underbart stilig Sibeliuskonsert i Domkyrkan. Men är Sibelius det enda som får framföras på den finländska musikens dag?

En mycket talrik åhörarskara hade tagit sig till Domkyrkan i decemberkylan för att lyssna på Akademiska Orkesterns Sibeliuskonsert. För att uppmärksamma nationalkompositörens födelsedag hade man valt kända och ännu mera kända Sibeliuskompositioner i repertoaren. Före programmets sista nummer Finlandia delade Åbo Akademis rektor Mikael Lindfelt dessutom ut Ingeliusutmärkelsen – en utmärkelse som orkestern instiftat för att hedra minnet av Axel Gabriel Ingelius, som bland annat komponerade den första finländska symfonin.

Årets utmärkelse tilldelades doktor Jenni Haukio för hennes arbete för att främja den finländska kulturen. Det kändes bara passande att Haukio i sitt tacktal, som i prismottagarens frånvaro lästes upp av en orkestermedlem, betonade vikten av att bevara det finländska kulturarvet.

För bevara gjorde man. Konserten inleddes med Kareliasviten, en festlig öppning som lyckades väl både rytmiskt och dynamiskt. Balladesatsen fick en känslofylld tolkning med ett stiligt solo på engelskt horn medan den avslutande Alla marcia-satsen bjöd på all pompa och glädje man kunde önska sig.

Redan här utmärkte stråkarna sig med sin härligt mustiga klang och expressiva marcato. Men stråksektionens imponerande uttrycksförmåga kom verkligen till sin rätta i Valse Triste. Samspelet mellan orkestern och dirigenten verkade fungera som bäst och Sauli Huhtala på dirigentpodiet trollade fram känslospektrets alla nyanser i valsen.

Två orkestermedlemmar hade tilldelats större solistiska uppdrag. Katariina Lehtinen tolkade flöjtsolot i Nattmusik elegant mot den nästan frostigt stilla bakgrunden. Konsertmästaren Reetta-Liina Armio däremot bjöd på såväl vackert själfulla linjer som virtuosa variationer i sitt solo i Giv mig ej glans, ej guld, ej prakt, och det var flera åhörare som fick torka sig i ögonvrån.

Julsången fick Armio och orkestern bissera efter det högtidliga Finlandia som skulle avsluta konserten. Succén var nämligen så stor att publiken vägrade lämna kyrkan innan orkestern hade bjudit på ett extranummer.

”Den glänsande och hänförande musiken av vår nationalkompositör” talade Jenni Haukio om i sitt tal. Och visst kan Sibelius musik glänsa och hänföra, men är det verkligen genom att framföra endast Sibelius som man firar den finländska musikens dag? Det kunde väl minst lika väl vara en födelsedagshyllning att lyfta fram all den glänsande och hänförande musik som komponerats – och fortfarande komponeras – i Sibelius skugga.

Inka-Maria Nyman

Dela artikeln