Stefan Holmström 16.07.2020 05:00

”Saimuann’orpua ymbäri suutkis kaččojah Norppalive-kamerah pyhänpiän ehtäl panihes taldeheh kahten n’orpan kimpuičendu.”
Citatet är från Yles karelskspråkiga nyhet om världsnaturfonden WWF:s populära webb-tv.
Den som kan finska – och läser hela nyheten – kan gissa sig till vad det handlar om, ungefär. Först kom en saimenvikare, sedan en annan, och så blev det lite bråk.
Den karelskspråkiga nyheten är intressant, på många sätt. Det går inte riktigt att googla sig fram till vad som sägs. Det karelska språket är utanför det mesta i vårt lättgooglade, uppkopplade 2020. I papperstidningen är inte ens texten korrekt återgiven, eftersom ÅU:s system som så många andra redaktionsprogram inte klarar av att lägga en hake – det diakritiska tecknet – på de c:n som förekommer i texten.
Det karelska språket är i marginalen, i offside. De finländare som har bevarat språket eller återupptäckt det får ofta följande fråga: Vad är det för en konstig dialekt?
Eller: vad är det för rappakalja?
En sådan vardag upplever exempelvis Nyslottsbon Riina Ylönen, Ylöin Rinoi (hennes karelska namn). Hon har inte bara lärt sin son karelska men sprider också kunskap på exempelvis Instagram. Hennes släkt kommer från Karelen, liksom så många andras, och utgör en grupp vars historia och identitet har mörkats i Finlands historia.
Efter kriget möttes karelarna på många håll av fördomar eller direkt hat på grund av sitt språk och sin tro. Det är först på 2000-talet som detta har uppmärksammats, som i dokumentärfilmen ”Ryssänkirkkolaiset” (2005) om sju karelare från Vuojärvi. De har aldrig känt sig välkomna i Finland. Tyvärr har få sett filmen, för den passar inte in in myten om Finland. Har Yle sänt den?
Det finns också en bra bok: Anneli Sarhimaas bok ”Vaietut ja vaiennetut – karjalankieliset karjalaiset Suomessa” (2017).
Det förtigda och de tystade. Läs den.
Det symptomatiska är att det dåliga samvetet – för visst har många insett hur illa karelare har behandlats – ibland projiceras på finlandssvenskarna. Det var ju de (vi) som behandlade karelarna illa!
Det påståendet är starkt kopplat till den populistiska landsbygdspartiska politiken. Finlandssvenskarna var i vennamoiternas ögon nästan lika onda som de korrupta ”rötösherrat”. Det var logiskt att också peka ut finlandssvenskarna som de elaka i hur allt gick till efter kriget.
Lyckligtvis arbetar forskaren Olli Kleemola vid Åbo universitet nu med att utreda om och hur svenskspråkiga orter var motvilliga att ta emot evakuerade karelare. Här en spoiler: Det var de säkert. Men så var man också på finskt håll, mycket motvilliga.
En grupp som också trängts undan systematiskt, av statsmakten, är romerna. Romerna har fått utstå hårda ”anpassningsåtgärder”, såsom det systematiska och utbredda tvångsomhändertagandet av romska barn. Det var inget annat än etnisk rensning, att stjäla barn och förstöra kultur.
Det fanns också lagar som tillämpades på ett effektivt förtryckande sätt, som den absurda lösdriverilagen. Den gjorde det möjligt att i praktiken när som helst bura in romer för en natt, utan egentlig orsak. På morgonen kunde man sedan skjutsa dem från häktet till kommungränsen, med en hälsning om att de ska hålla sig borta. Sådant skedde också i Svenskfinland.
Lösdriverilagen, som slopades så sent som 1987, var inget annat än ett våldsverktyg mot ”icke-önskvärda” människor.
Boken som alla borde läsa: Suomen romanien historia (2012). Den skrotar många av de banala fördomar som lever kvar.
Då det gäller samerna är det inte lätt att veta var man ska börja med att räkna upp de metoder som den finska statsmakten tillämpat för att förtrycka dem.
Trots att det officiella Finland skärpt sig – men liksom Sverige tyvärr inte ännu ratificerat ILO-konventionen om ursprungsfolk och stamfolk – så verkar samer fortfarande alltför ofta betraktas som inte mycket mer än en grupp som i första hand representerar turisteuro och underhållningsvärde. Här, igen, ett boktips: Kukka Rantas och Jaana Kanninens ”Vastatuuleen” (2019).
Det är som sameaktivisten Petra Laiti sade i gårdagens ÅU: ”All information finns där ute, läs på och utbilda dig själv”.
Inför sommaren brukar medier ge lästips, så också ÅU (2.7) . De är populära, för ofta är det ju så att man inte inför semestern hunnit kolla vilka alla böcker som nyss givits ut eller som på annat sätt är aktuella.
De tre böcker som nämnts här är på finska, men det är bara bra med tuggmotstånd. Det kan dessutom kanske vara särskilt viktigt att som finlandssvensk titta ut från den egna bubblan och upptäcka sådana nyanser i finsk historia som så ofta har dolts.

Stefan Holmström
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln