I dag firas Read Hour i Finland och i andra länder. Datumet är förlagt till FN:s läskunnighetsdag, den 8.9. Barn- och ungdomsstiftelsen står i spetsen för evenemanget hos oss.

Beskyddare är president Sauli Niinistö som själv har en litterär ådra.

Det är meningen att skolor och föreningar ska haka på. Och för att intresset ska vara på topp delar man också ut ett pris till en enskild eller en sammanslutning som på något sätt främjat läsning.

Hur mycket jag än gillar att Krista Kosonen eller Tim Sparv gett läsning ett känt fejs skulle jag föredra att nåt mindre högprofilerat, något som blickar bort från kändisskap och identifikation, tog priset.

Om jag fick välja skulle jag ge läspriset till dem som hjälper barn- och unga att övervinna hinder och svårigheter i läsning och skrivning, som tagit dem till den startlinje som är gemensam för alla som är hyfsat läskunniga.

Läskunnighet pekar på jämlikhet, på en framtid där unga kan göra egna val.

Min egen väg till att kunna läsa var lätt. Böcker och tidningar fanns i huset, jag fick fritt hantera alla. Innan jag själv kunde avkoda text lärde jag mig bilderböcker utantill, det fanns alltid nån som läste för mig.

Lokaltidningen tog mig över tröskeln, och en dag när föräldrarna kom från jobbet hälsade jag dem med nyheten: ”Det står Ris och Ros i tidningen i dag”.

Så hette en stående spalt i bladet. Episoden har återberättats för mig, jag minns bara känslan.

Efter det har jag varit ett med läsandets lycka och vedermödor, tillfredsställelse och frustrationer. Men jag kan oroas lite över den översvallande ton som ofta används när man vill motivera unga (och äldre) att läsa.

Allt är förstås sant som sägs: att (skön)litteratur ger inblick i andra tänkesätt och kulturer, att man kan häva känslor av ensamhet och isolation med läsning, att ens språkutveckling främjas. Och det är till slut bara vissa som tar på sig frälsarkostymen.

De flesta läspedagoger möter lika lyhört erfarna som motvilliga läsare. Professionella läsambassadörer har redan länge verkat hos oss, de gör inte bara ett viktigt inkluderande arbete, de samlar också erfarenheter och kunskap från fältet, om läsare, om icke-läsare.

Men min spaning är att det brinner lite i knutarna redan. Som jag ser det är det största hotet i dag en vittrande språkförståelse, slarvig språkhantering. Och att man inte bryr sig. Jag tänker på språket överlag, som man använder det i samhället.

Vem har inte mötts av instruktioner man inte fattar? På grund av illa kommunicerande språk, på grund av usla översättningar. ”Man får inte vara så kräsen”, sa nya borgmästaren i Helsingfors.

Det hörde ihop med hans luddiga tanke att göra staden mer engelskspråkig. Om han talade för företag eller det kommunala blev inte klart.

Själv fastnar jag på ordet ”kräsen”, tänker att det ju just precis är det man ska vara i språksammanhang. I samhällsinformationen ska det vara exakt och tillgängligt. Man måste kunna kräva att det ska gå att läsa och fatta.

På annat sätt precist är språket i litteraturen. Det jobbar med nyanser, underströmmar, lekar och tricks. Läsare i dag verkar ofta vara oförberedda på det, frågar plågat vad allt egentligen betyder.

Men om ord bara är livlösa instrumentet som vi okräset använder står vi till slut där som roboten som översätter främmande språk ord för ord, till rotvälska.

Som när en vän lade upp en bild av morgonsol och benämnde den med en rad ur en välkänd sång. Cat Stevens, ni vet.

Inställningen i mitt så kallade flöde fick det till: ”Morgonen har gått sönder.” Och det var ju på sitt sätt sant.

Paul Söderholm är illustratör och fotograf verksam i Åboland och Västnyland. Gnurfarna i ÅU är senaste utvecklingsfasen av skämtfigurer som fick sin början i skolhäften i mitten av 90-talet.

Dela artikeln