Liten klocka ringer
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
På min gata finns ett litet bestånd av blåklocka, Campanula rotundifolia, som växer vid en stenmur där den får vara ifred för sin värsta fiende, grästrimmern.
En trimmer kan man i dag få för en femtiolapp. Billigt, hojtar annonsören, skriver ut i procent hur mycket billigare det blir i jämförelse med det så kallade normalpriset.
En gång lanserades prislappar på hotade arter i naturen för att få folk att förhålla sig försiktigare, en from förhoppning. Eller en helt idiotisk tanke. En blåklocka är ju ovärderlig. Den också.
Blåklockan, liten blåklocka, som den heter, växer lite här och där i stan, jag vet om en plats uppe på ett berg, vid en kyrka med ett klocktorn – en passande växtplats.
Det är min närmsta kyrkklocka, och den hördes tydligast för oss som är ganska dåliga på att gå i kyrkan under
Alepporingningarna hösten 2016, då man lät klockorna ljuda på en udda tid för att få oss att vakna, reagera mot krig och grymhet och förstörelse.
Det är ett tag sedan Aleppo var i rubrikerna, men till exempel på Läkare utan gränsers sajt kan man påminnas om kriget i Syrien.
Det har ju en kontaktyta till det våldsamma schackspel med oförutsägbart föränderliga regler som pågår mellan tyranner och så kallade intressesfärer och det som fått etiketten Väst, där vi ingår.
”Vi är inte överraskade”, har experter och forskare sagt om bombningar och dehumaniserande propaganda, men de tycks ändå vara det.
Detta måtte vara människans – enskilt och i grupp – svagaste punkt, och den som tar till tyrannens medel (manipulation så långt det funkar, sen rått våld) har osvikligt väderkorn för det.
Att människor reagerar långsamt, att de inte tror sina ögon (och öron), att de är redo för eftergifter bara de får behålla sin bekvämlighet – det kan bli en sopad bana för den brutala makten.
Jag hamnade på det här spåret fast jag ville skriva om blåklockor. Läste en dikt om blåklockor, men parallellt ”Om tyranni.
Tjugo lärdomar från det tjugonde århundradet” av Timothy Snyder, en tunn och barsk och förvånad bok han skrev efter att Donald Trump blivit vald till president, något han inte trott skulle ske.
Snyder är historiker med europeiskt 1900-tal i fokus och använder historien också som varningsflagg.
Harry Martinson låter blåklockan ringa en varning.
Under hans sista levnadsår såg de intellektuella läsarna ner på hans engagemang för miljön (som då var samlingsnamnet för allt som låg utanför den urbana människans intressesfär).
Men hela hans författarskap genomsyras av naturmotiv, växter, insekter, inte som kuliss men som en nödvändighet som ses som självklar nu.
I samlingen ”Dikter om ljus och mörker” (1971) som var den nästsista som kom ut under hans livstid finns dikten ”Ringaren” som handlar om en skalbagge, en blåklocksvivel, som ringer till väckning.
Men skymmer inte diskussionen om klimat och natur det akuta, att få slut på dagens blodiga krig?
Och blir inte krigen en lämplig distraktion när det gäller den svåra frågan om jordens framtid, dess beboelighet?
Martinson tar den lilla insekten för att justera perspektivet, man kan behöva en lupp för att se honom, sägs det. Slutet är ödesmättat: ”Någon säger att om det stora / börjar redan i det lilla / skall han ringa till världsdöd / på en förgiftad äng.”
Dystert. Men vi har ju upplevt att människor i verkligheten kan protestera och häva förstörelsen. Det gick inte hur lätt som helst, men när det gäller liv och död måste man någon gång kunna säga ”måste”.
Sista texten i samlingen, ”Den stora sorgen”, har en hög ton, men är också något av en startpunkt.
Där står: ”Det finns bland alla bör och borde / ett måste för alla. / Alla måste lära sig att sörja för världen.”
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.