Victor von Hellens lyriksamling Onkalo (Schildts & Söderströms) river sönder hjärtat bitvis, tyst och ömt. Rytmiskt följer dikterna en berättande tradition, språket är opretentiöst och ödmjukt.

I varje dikt uppbyggs en tydlig spänning som växer under verkets gång till en dramaturgisk båge. Vad innebär det att försvinna totalt in i en ödelagd värld?

Jagets kompanjon är katten, men utom den är jaget ensamt i tystnaden. Ur dikterna går en närvaro att framläsa, samtidigt är platsen frånvänd från läsaren.

Diktjagets uppgift i livet är att vakta ingången till en kammare för kärnavfall, Onkalo. I den drömlika parallellberättelsen reser jaget runt i USA.

Onkalo är poesi som förtvinar, förmultnar in i marken och dekomposterar. Verket är även en stark nutida manifestation av klimatångest som ställer frågorna vilka tynger på hela mänsklighetens axlar idag.

Vad kommer vi att lämna kvar för de kommande generationerna? Stål täcks av rost och sedan mossa, natur och teknologi smälter ihop, de sista människorna är bara skadade djur som drar sig tillbaka för att slicka såren.

Utan nåd ställer von Hellens oss framför den existentiella fruktan hos en art som riskerar att utrotas. Du kommer att hitta dig själv / och aldrig mera veta vem du är.