Maktövertagandets anatomi som ett stort, kusligt skämt

UBU!
Av Alfred Jarry
Översättning: Sture Pyk
Regi: Rasmus Slätis
Scenografi: Lasse Idman
I rollerna: Joel Forsbacka, Josefine Fri, Antonia Henn, Emilia Jansson, Katariina Lantto, Herman Nyby, Martin Paul, Antti Saarikallio, Tom Salminen, Astrid Stenberg, Sampsa Timoskainen, Emelie Zilliacus
Premiär 26.6, föreställning i Söderlångvik 4.7, spelas i Åboland i Nagu 6.7, Iniö 8.7,Utö 17.7, Nötö 18.7, Rosala 20.7.
Upplägget i ”Kung Ubu” av Alfred Jarry, eller ”UBU!” som Skärgårdsteatern föredrar att kalla den, är som hämningslösa barns lek, som något man uppfinner under gång, drastiskt, parodiskt, grymt.
Pjäsen skrevs också när Jarry var bara en skolkille, den sägs vara en hämnd på en avskydd lärare. Må så vara, men ”Kung Ubu” är också ett uttryck för satiren och karnevalkulturen på sin tid. Kanske är den att betrakta som en konventstidning som hade turen att få evigt liv.
Att pjäsen lever gott på svenska har vi att tacka Sture Pyk för. I samband med översättningen (1955) satte han själv också upp den. Spontaniteten tycks också sitta i språket, låtsat högtravande, obarmhärtigt träffande. Samtidigt är pjäsen så öppen att man fritt kan lägga in sin egen tids alla associationer.
Far Ubu är en konstig typ som verkar komma från ingenstans, han vill ta makten i ett land som för enkelhetens skull kallas Polen. Det gör han först tillsammans med sin hustru, Mor Ubu, som visar sig vara av samma skrot och korn, redo att svika sin man och roffa för egen del. Upplösningen går fort och internt har man just inte lärt något av historien: man går ombord i ett skepp och sticker, snipp, snapp, snut.
Avslutningsscenen är den finaste Ubu-upplösning jag sett. Hela ensemblen samlar relevant rekvisita, den viktigaste är de låga bänkarna som tjänat väl ända från början (som plattform, som stenhällar i en krypta, som tortyrceller för krigsfångar). Nu markerar de både fartyget och dyningen som åstadkommer rullningen.
I slutscenen är myllret ganska stort i caféet på Söderlångvik, där man röjt sin spelplats. Det är inte till förfång för föreställningen, tvärtom. Alla tolv i ensemblen, som av tradition består av Teaterhögskolans andra årskurs, ryms nätt och jämt, de verkar vara hur många som helst.
Också annars har trängseln blivit ett särskilt motiv. Tre av rollerna spelas dubblerat och ofta har man också sin dubbelgångare på scenen. Mor och far Ubu och den olycksalige tronföljaren prins Dudinslav, det blir inalles sex personer. Till en maktposition är det alltid kö.
Råkar mor Ubu ha helskägg, som i Herman Nybys gestalt, räknas det som en merit. Den andra halvan av mor Ubu, Josefin Fri, har i stället oanade röstresurser, som kommer till uttryck – och till hjälp – när hon bryter sig in för att lägga vantarna på skatten.
Far Ubu delas upp mellan Astrid Stenberg och Emilie Zilliacus. Rollanalysen bottnar i buspojken, en variant som inte känner några hänsyn utan alltid är på väg framåt, i full fart, hur märklig färden än kan te sig.
Pjäsen är också en rå dissekering av hur man tar över, kapar makten (och pengarna!): man behöver vara skrupelfri, man behöver identifiera de grupper som står i vägen för en, man behöver ha handlingskraft – och tillgång till beväpnade styrkor.
Makten och maktövertagandet görs samtidigt till ett stort skämt, det gör det rätt kusligt att se ”Kung Ubu” i dag, då världen har mäktiga män som ibland talar som om de varit med i en pjäs av samma rojsiga snitt, och av vilka två (!) ska mötas snart med vår egen högt älskade huvudstad som scenografi! Det är lätt att börja tänka på det.
I Skärgårdsteaterns ”UBU!” är det detaljerna som gör det. När man refererar maktövertagandets anatomi gör man det med hjälp av skuggspelsanimationer, gjorda på plats med hjälp av overheadprojektor. Det är påhittigt, pedagogiskt också.
Annars är rekvisitan knyckt till exempel i barnkammarens leksaksförråd eller i badrummet. Man tar vad man har och så leker man att det är något annat. Far Ubus härskarspira är toalettborsten, det har arbetats in under hans år i teaterhistorien.
Men Skärgårdsteatern kör också en mindre brysk och mer skrattig stil i förlöjligandet av makten. Deras tsar Alexander, en högdragen person förkroppsligad av Antti Saarikallio, bär en reklammössa för Mehukatti – det sammanfattar hela estetiken i regin (Rasmus Slätis) och i det visuella (Lasse Idman).
”Kung Ubu” såg dagens ljus 1896, och har spelats med jämna mellanrum snart sagt överallt där man ser teater. Skärgårdsteatern har satt upp pjäsen tre gånger, första gången 1970, som var deras andra verksamhetsår, andra gången 1996. Det är uppsättningar som representerar helt olika världar och samhällssyn.
”UBU!” år 2018 sägs rikta sig till hela familjen. Och barn av i dag är härdade av stojiga program och spel, men för känsliga eller mindre barn kan detta bli för mycket. De som lärt sig vad satir och rebellerande är kan roas desto mer. Jarrys pjäs som drev hejdlöst och gränslöst med makt och auktoritet och alla deras attribut har nog inte bytt registerplåt och blivit familjepjäs riktigt än.
Ann-Christine Snickars
ann-christine.snickars@aumedia.fi
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.