Management by underhållning
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Sätter in ett par frusna karelska piroger i ugnen (i vanliga fall tinar man ju dem i brödrost, men trotjänaren gav upp) och smörpappret jag har som underlag rör vid det heta motståndet och flammar upp.
Hinner släcka innan brandvarnaren går igång, hinner också tänka ”Fahrenheit 451”.
Det var en bok som gjorde intryck på mig som tonåring, senare också. När man ännu talade om allmänbildning hörde den dit.
Nu kan boktiteln komma upp i frågesport på teve, frågar man efter författaren (Ray Bradbury) räknas frågan som svår, frågar man vad temperaturangivelsen avser räknas det som lite lättare. Det är den temperatur då papper fattar eld.
Romanens huvudperson är brandmannen Guy Montag. Hans uppdrag är inte att släcka utan att tända på. Människors hemliga bibliotek måste gå upp i rök, det är förbjudet att ha böcker.
Man anar att Montag kommer att falla för frestelsen och plocka på sig en volym. På slutet har han också anslutit sig till en skara luffare som memorerat hela böcker för att på så sätt rädda dem från glömska.
Refererad så verkar ”Fahrenheit 451” bäst kunna användas av tanter och farbröder som orkar basa på om läsningens allomfattande frälsning. Så enkelt är det inte. Och när jag läser romanen en gång till gör jag det inte för att bekräfta det jag redan vet, utan för att lägga märke till det jag glömt eller aldrig såg.
Clarisse som dyker upp i början (och planterar otillåtna tankar i Montag) är en underbar gestalt. Hon presenterar sig som sjutton år och knäpp. Hon skolkar från skolan, historieomskrivningslektionerna är ju dötråkiga, dessutom anses hon vara asocial och inte passa in. Hon har en aning om att brandmän förr släckte eldsvådor, hus som brann.
Nähä, säger Montag, hus har alltid varit brandsäkra. Han borde ju veta, han är ju yrkesman.
För att vara en dystopi är ”Fahrenheit 451” ganska festlig. Men det är inte munhuggandet som stannar i minnet utan Clarissas konfronterande fråga (hon niar Montag, det var artigt när boken kom ut): ”Är ni lycklig?”
Den frågan, när den ställs i världslitteraturen, sätter alltid igång samhällsdiskussion och analys av individens frihet, i alla fall mellan raderna. Bradburys roman publicerades 1958, blickade in i framtiden utgående från sitt nu.
Bedövande, statligt producerad underhållning är grejen i ”Fahrenheit 451”, härligast är att vara med i interaktiva program. Att ha rummets fyra väggar täckta av teve är något att spara pengar till.
Skärmarnas fysiska yta blev inte som Bradbury spådde, men nog underhållningens strävan efter heltäckning.
Att vi kallar vår tids allmännaste underhållningsgenre för ”Reality” är som hämtat ur en 1900-talsdystopi. ”Big Brother” är också en titel snodd från en dystopisk klassiker. En strategiskt utplacerad varningsklocka? Snarare väl en modifiering av utgångsmaterialet, genrens själva kännemärke. En marknadsanpassning som räknar med vår letargi.
Unga människor dricker och råddar inför kamera och håller tyst om övergrepp och producenternas maktfullkomlighet, och det för just ingen ekonomisk ersättning alls. Fakta kring det fick vi nyss reda på.
Eller så kunde vi räkna ut det, men brydde oss inte. Unga, oerfarna människor är ju en råvara som förnyar sig konstant.
Dragning till brutalitet och våld som gränsar till sadism glimtar fram också i ”Fahrenheit 451”. Där finns till exempel de mekaniska hundarna, som kan bussas på allt levande, ibland som underhållning.
Och nu slår jag på måfå på upp Orwells ”1984” (där Storebror som övervakningsfunktion förekom först). Ramlar in i en scen med Julia och Winston, som är kära (utan framtid, ingen sådan lycka ät tillåten).
”Vi är inte döda än”, säger Julia. ”Inte kroppsligen”, svarar Winston.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.