Min genomsnittliga livslängd
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
”It was not Death, for I stood up”, säger jag ibland till mig själv när jag krasslat och blivit bättre. Raden är Emily Dickinsons. Hon levde som opublicerad poet, isolerad och sjuklig, i en amerikansk småstad på 1800-talet.
Allt möjligt har projicerats på henne, men hennes dikter bjuder alltid motstånd. De är krassa där man förväntar sig något eteriskt – och tvärtom.
Att översätta henne är svårt. Som att gå in i en skog av misslyckanden och närmevärden och enstaka fullträffar, flera har haft modet att försöka.
Till livet hör sjukdom – att möta och bära – hur mycket tiden än tipsar oss om hur man jagar perfekt hälsa. Många har upplevt att det kan finnas ett visst förakt mot den som är sjuk. Författaren Kristina Sandberg har rört vid det i sin bok ”En ensam plats”.
Det är smärtsamt att läsa om det. De som läcker ett sånt förakt är förstås ångestfyllda inför möjligheten att vara den som står i tur. Man vill komma undan, till nästan varje pris.
Ett av författares uppdrag är att exponera och hantera det som inte går att komma undan.”Människan är ingen maskin”, skriver författaren, tillika läkaren Claes Andersson i en kolumn i Ny Tid (5/2005), som jag kommer över i städningen av ”efterlämnade papper”.
Efterlämnade papper ska man strängt taget vara död för att ha, och man ska ha skrivit mycket av dem själv. Ungefär allt av Dickinson är efterlämnade papper. Och Anderssons kolumn är värd att få följa med ett tag till, frågorna där har ständigt aktualitet.
Han skriver tillexempel detta: ”Den egna upplevelsen och uppfattningen är inte alltid tillförlitlig när det gäller en människas hälsotillstånd.”
Exempel kan vara sjukdomar som ger symtom sent, eller psykiatriska tillstånd där avsaknad av insikt är en del av problematiken. Önske- respektive katastroftänkande kan man också lägga till som störningar i den tänkta rationaliteten.
I dag när det kan vara övermäktigt svårt att få läkartider i den offentliga vården hänvisas man till egenbedömning i formulär på nätet. Man för in uppgifter, hanteras obevekligt mot bakgrund av den grupp man tillhör statistiskt.
Men en människa är ju sjuk för sig och på sitt eget sätt. En kommer dramatiskt att pusha på för omplåstring också där tiden själv hade läkt, en annan drar sig tyst tillbaka och blir sämre, kanske bortom hjälp.
Hur en människa förhåller sig beror av hennes kontext, och det är en av den offentliga vårdens poänger att kontext aldrig ska behöva bli nackdel.
Vårdens digitalisering ska bli räddningsplankan, men då måste den ha bättre flytegenskaper än nu. Det får den säkert också, men vårdreformen är en administrativ koloss som håller på att föda fram sig själv, det tar tid. Och varje dag behöver folk gå till doktorn.
Det billigaste tricket i Omaolos formulär (jag går på det!) är biten med förväntad livslängd. Ens ”genomsnittliga förväntade livslängd”. Det är förstås gruppen man föses in i som refereras till, som individ kan man väl inte ha en genomsnittlig livslängd, det låter inte alldeles logiskt.
Vad gör man riktigt med en sån ”genomsnittlig” kunskap? I synnerhet om man, som jag, lämnade flera punkter utan uppgift. Utan korrekta siffror på mitt kolesterol (kanske just därför!) drar digin slutsatsen att jag har irriterande många levnadsår kvar.
Finns irritationen över det hos mig eller i den struktur som svarar för formuläret? Det känns lite oklart. Den förstärks nog av avsaknaden av ömsesidighet. Avsaknad av ömsesidighet kan göra en sjuk. Eller sjukare.
Ömsesidighet är en egenskap Andersson nämner som ett måste i hälsoarbetet. Tänk på det.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.