När skammen är den starkaste känslan
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Kim Lund, journalist vid ÅU.
I efterdyningarna av ”metoo och #dammenbrister har många ifrågasatt varför många kvinnor har öppnat sig först nu och berättat om övergrepp, trakasserier och våldtäkter som skett långt bak i tiden, kanske för tiotals år sedan.
Låt mig förklara varför. Det handlar om skam- och skuldkänslor. Om en rädsla för att folk ska tycka att man får skylla sig själv.
Hur jag kan vara så tvärsäker på det? Jag vet allt det här det av egen erfarenhet.
Jag var kring 13-14 år gammal och hade som vanligt hängt på ungdomsgården Zabadak på Västra strandgatan i Åbo. På Auragatan utanför dåvarande Bassi, stannade en bil. Kanske chauffören vevade ner vindrutan, eller kanske öppnade han dörren – det är detaljer som jag inte minns. Men jag minns att han frågade om vägen till ÅUCS. Han hade ryggproblem och var på väg till sjukhuset.
Utan att tänka mig för desto mera hoppade jag in på förarsätet för att visa honom vägen. Vi körde mot sjukhuset och stannade någonstans- har ett minne av det var på en öppen parkeringsplats i närheten av sjukhuset.
Mannen sa att han skulle byta byxor innan han gick in i sjukhuset. Eftersom han hade ont i ryggen behövde han hjälp att dra av sig byxorna. Han knäppte antagligen upp byxorna och medan jag böjde mig ner sa han plötsligt på finska: ” Åhå – jag fick stånd – fick du det också”. De orden minns jag klart och tydligt och jag minns också lukten av hans penis.
Vad som sedan hände är däremot höljt i dunkel – det är ändå nästan 40 år sedan. Det vet jag i alla fall att han inte var våldsam eller tvingade mig att röra honom.
Hur det hela slutade minns jag inte, men jag har för mig att han körde mig tillbaka till Auragatan. Kanske gick det för honom där i bilen och han var nöjd med det.
Jag berättade aldrig för mina föräldrar, eller för någon annan vuxen om vad som hade hänt. Jag skämdes för min dumhet att stiga in i en främmande bil. Jag kände mig skyldig för att med mitt eget beteende utsatt mig för övergreppet.
Jag fick inga trauman av händelsen och har väl mer eller mindre förträngt den. Men när dammen nu brast vaknade minnena till liv.
Med facit på hand kan jag konstatera att jag naturligtvis borde ha berättat om vad som hände. Anmält honom och förhoppningsvis fått stopp på hans framfart. Vem vet hur många pojkar som utsattes för hans övergrepp.
Men skam- och skuldkänslorna var starkare än känslan för rättvisa, och starkare än viljan att få fast pedofilen.
Svårare än så är det inte att förklara varför så många historier berättas först nu.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.