När vi välkomnar Sverige
Enligt Anna-Maja Henriksson är varje dag med en stängd gräns till Sverige smärtsam.
”Det känns som att hålla dörren stängd till en kär syster eller bror” skrev Henriksson i en insändare i ÅU.
Hon understryker syskonkärleken med hänvisningar till historian, men också med de nutida, täta banden över gränsen i Tornedalen, i Västerbotten-Österbotten, med ålänningen som kanske känner sig mer hemma i Stockholm än i Helsingfors. En del åbolänningar kan säkert höra till den kategorin.
Men alla syskon är inte sams alltid.
Länderna grälar inte nu heller, men det är alldeles tydligt att ju längre gränsen är stängd så ökar trycket också politiskt.
Henriksson har säkert såsom många av hennes partisystrar och -bröder i SFP mått ta emot en hel del post av uppretade svenskar och finlandssvenskar, med ena eller andra foten i det andra landet.
Restriktionerna har inte setts med blida ögon av dem som anser sig ha fullgoda skäl för sin vistelse i grannlandet. Andra som blänger under lugg gör det av motsatta skäl – de är irriterade på svenskregistrerade bilar eller blir misstänksamma när de hör rikssvenska talas i butiken.
Irritationen kan vara totalt missriktad – det var ju viruset vi skulle bekämpa, inte varandra. Och alla bör inse att det finns många undantag från restriktionerna – svenskar får komma om de äger en fastighet här, svenskar får komma i egen båt, svenskar får komma om de är gifta med eller har ett stadigt förhållande med en finländare, till exempel.
Att de sedan rekommenderas vara två veckor i karantän är en akilleshäl.
När någon tar rekommendationen ansvarsfullt och på allvar, tolkar någon annan den som att det är säkert är okej att röra sig i samhället eftersom hen själv är frisk.
Ett själviskt beteende som har fått bland annat Vasa sjukvårdsdistrikts ledning att ryta till. Bakgrunden var bland annat ett fall där svenskar första dagen i Finland tänkte besöka anhöriga på sjukhus i Vasa.
Ett sådant beteende får akilleshälens skavsår att skava ännu ondare.
Det är en smärta det också, även om Anna-Maja Henriksson diplomatiskt nog inte nämner den smärtan.
Hon, liksom andra i den politiska toppen, är garanterat medvetna om den. För den betyder att syskonen har börjat trilskas och inte alltid uppskattar varandra såsom förr.
Sveriges ambassadör i Finland, Anders Ahnlid, utgår från att relationen mellan Sverige och Finland återgår till det normala när pandemin är över. En intervju med honom publicerades av Svenska Yle i går.
”Vi har såpass grundmurade och djupgående relationer mellan våra länder. Då den parentes som coronapandemin utgör kan stängas, så tror jag att vårt samarbete återgår till den djupa breda nivå som det tidigare har varit på”.
Det finns ingen orsak att betvivla ambassadörens teser, men samtidigt är det ofrånkomligt att pandemin för tillfället har påverkat grannrelationerna.
Anders Tegnell intervjuas också av Yle, med anledning av Sveriges hastigt sjunkande smittosiffror. Tegnell vågar sig på en gissning om att gränserna i bästa fall kan öppnas om några veckor.
Finlands krav är bekant, det ska finnas färre än 8 nya konstaterade fall per 100 000 invånare under de senaste 14 dygnen. Den siffran var 49,7 för Sverige i tisdags (who.maps.arcgis.com), men ser man endast till de senaste 7 dygnen är siffran 22,1 fall per 100 000.
Syskonen kan kanske snart ses igen – men omfamningen blir troligen lite svalare än normalt till en början.
I Finland är motsvarande siffror – per 100 000 invånare – 1,2 på 14 dygn och 0,8 de senaste 7 dygnen, vilket förklarar varför smittorisken här är så obetydlig.
Men pandemin är inte över. När man ser omkring sig i Åbo eller i populära tillhåll i skärgården verkar många ha glömt viruset helt. Att som en dystergök ta upp samtalsämnet corona är inte pop.
Risken för smitta här och nu är minimal, men riktigt ännu finns varken vaccin eller medicin.
Ur finländsk synvinkel var pandemins tajming ändå närapå perfekt. Att den nådde oss i början av mars ledde – med rätt agerande – till att samhället kunde öppna upp till sommaren. Finländarna har belönat varandra med att resa friskt i hemlandet, inte minst i skärgården såsom ÅU rapporterat.
Visst vill vi att svenskarna också ska få göra det – men syskonskilsmässan har varit ett måste. Någon orsak till skadeglädje finns det absolut inte. Finlands ekonomi – och därmed vår allas – är väldigt beroende av vår grannes. Men som i alla syskonskaror ändrar konstellationerna över åren, ibland kan lillebror ha övertaget.
LÄS OCKSÅ:
Vi ska varken hata eller håna svenskarna
Nu besöker vi skärgården i stället för stora världen
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.