Jean Lindén 22.11.2023 19:00

Jazzgitarristen Niklas Winter sitter i Reso och myser.

Det är skönt att vara hemma igen och att sova i egen säng efter nästan en månad på vägarna i Estland, Finland, Japan och England.

– Det är antagligen den längsta turné jag gjort i ett streck. Oftast gör jag kortare vändor, med första ”keikkan” på onsdag och den sista på lördag. Fyra–fem konserter och så är man hemma på söndag.

Japan är förstås speciellt. När Winter åker dit är det för minst en vecka men ändå sällan mer än två.

Nu gick det inte att ordna en visit hemma i Reso mellan Japan och London, därav den rekordlånga turnén.

Ett år i landet

Japan är ett kärt land för Winter. Han har turnerat där minst en gång per år mellan 2003 och 2019. Sedan slog pandemin till. Det här var hans comeback i Japan.

– Jag räknade ut att det här var min 24:e turné där. Totalt har jag tillbringat ungefär ett år i Japan!

På spelschemat på Winters webbsida ser jag att han spelade med en mängd olika musiker under turnén.

Hur förbereder man sig för det?

– Visst skulle det vara enklare om jag spelade ensam eller med samma killar hela tiden. Nu spelade jag bland annat två konserter med en bassist, Masaki Kai, som jag aldrig träffat förr.

– Men också med de jag spelat med förut betyder det att vi oftast repar varje dag, minst två timmar, sedan har vi soundcheck och så konsert på kvällen. Lägg sedan resorna på det och att det här upprepas varje dag i två veckor. Du är igång från morgonen till sen kväll, och du ska oftast checka ut från hotellen klockan 10 och kan checka in på nästa hotell först klockan 15, beskriver Winter turnélivet.

Det blir helt enkelt ganska slitsamt, även om konserterna och spelsällskapet är bra.

Strulande nät

Det flitiga repandet – också när det egentligen inte skulle behövas – och soundcheckandet är något av en kulturgrej i Japan, säger Winter.

– De älskar att ha stora PA-system i de minsta av klubbar. Du kan ha ett rum för 30–50 personer där det överlägset bästa skulle vara att spela helt akustiskt. Men det ska vara högtalare och det ska talas i mikrofon. Jag tror att det upplevs som mera på riktigt då.

Samtidigt är nätet ofta förvånansvärt dåligt i tekniklandet Japan, konstaterar Niklas Winter.

– Det är alltid strul med wifin i hotellen. I dag kan man nästan inte resa utan nätuppkoppling. Folk förväntar sig att få tag på dig närsomhelst, och så ska du hitta fram med Google Maps på stan. Man måste använda Elisa Reissunetti och det blir jäkla dyrt, skrattar Winter om musikerlivets praktiska vedermödor.

Spelade med Suomi

Jag måste bara fråga om en sak: du spelade på ett ställe som heter Salo, med en japansk musiker som heter Suomi i förnamn.

– Jo, det är helt sant! Han heter Suomi Morishita, en otroligt duktig gitarrist från Osaka som jag spelat med länge. Hans föräldrar var stora Finlandsfans och döpte sonen till Suomi. Någon skrev ”I love Suomi & Niklas Winter” på Facebook, och alla fattade säkert inte att det syftade på honom och inte på landet. Stället vi spelade på, Salo, finns i Oiso, en härlig liten stad vid havet.

Huvudkonserten i Japan var på Juhlafestivalen i Tokyo där Winter tillsammans med pianisten Fumio Yasuda spelade musik från Winters färska konceptplatta ”Graduale”.

Älskar London

När Winter sedan flög till England var det för att på London Jazz Festival framföra hela skivan från början till slut, men nu som en kvartett med bland annat Åbokollegan Severi Pyysalo samt kören Eclectic Voices.

Men inte bara sättningen på scenen skiljde sig radikalt mellan länderna, utan också vädret.

– I Japan var det 20 grader och shortsväder. I London var det en enda dimma när vi landade, och otroligt fuktigt. Men härligt. Jag älskar London.

Konserten gick väldigt bra, säger Winter. Det var mycket folk, den fick synlighet och musiken spelades i radio.

– Kören sjöng väldigt fint, och man hade fattat att ”Graduale” är ett konceptalbum. Så vi spelade låtarna i rätt ordning, men förstås med andra solon, säger Winter.

Det är trots allt jazz vi snackar om.

Winter spelade också ett par mindre konserter, bland annat i kyrkan Union Chapel som också fungerar som en populär konserthall.

Dessutom ledde han ett par workshopar vid Guildhall School of Music.

Efter flera veckor i hotellrum var det skönt att nu bo hemma hos Scott Stroman som är professor i jazz vid Guildhall och dessutom Eclectic Voices-körens ledare.

– Jag kände till honom, men vi hade aldrig träffats förr. Det var en trevlig vecka. Dessutom fick jag hänga med Henry Lowther, stålmannen som ännu är i utmärkt spelskick. Han visade mig runt på en pubrunda en kväll och vi åt god curry, säger Niklas Winter om 82-åriga trumpetisten Lowther som han spelat med mycket under åren, också i Åbo.

Socialt musikerliv

Jag inser hur viktig del av Winters musikerliv det är att kunna samarbeta, umgås med och till och med bo hos musiker man kanske aldrig ens sett förr.

Nu på fredag spelar Winter tillsammans med amerikanska gitarristen John Stowell på Sibeliusmuseum i Åbo. Första gången de träffades var i oktober, inför några konserter i Finland och Estland.

– Han bodde hos oss och vi repade i vardagsrummet. Han är en härlig typ, men det är ju nåt man aldrig kan veta med säkerhet. Någon kan verka trevlig per e-post, men sedan låter det ”Var är mina pengar?”, ”Jag hatar hundar!” och ”Min säng är obekväm!”, skrattar Winter.

Men jag får känslan att jazzvärlden överlag är sympatisk.

Sommarjobb

Sibeliusmuseum är förresten en kär konsertplats för Winter. Han har till och med sommarjobbat i kassan där under gymnasietiden.

Fredagens konsert kommer att bestå av en blandning av egna kompositioner och standards.

– Inte helt mainstreamjazz, men melodisk och enkel att lyssna på om man är öppen. John har en unik spelstil, en utmärkt teknik och ett eget sound med väldigt fint färgade ackord. Vi har ganska olika stil, men det blir ett bra flyt i musiken.

Därefter bär det av till Tjeckien där Winter spelar med gitarristen Libor Smoldas. De två kommer sedan hit för att spela i Axo i Pargas 15.12 och i Makasiini Contemporary i Åbo 17.12.

Tuomas Eronen

Årets röda trådar

Stowell, Smoldas, Kai, danske Søren Lee, organisten Franz Danksagmüller, EV-kören och Scott Stroman… Niklas Winter säger att han under året medvetet försökt hitta nya samarbetspartner.

En annan röd tråd är att färska ”Graduale”-skivan nu på något sätt hörs i de flesta av Winters konserter, om han så spelar helt ensam eller med större sättningar.

Eftersom skivan också har körsång är målet att kunna framföra den med körer i olika länder nästa år.

– Med olika körer lever musiken på ett annat sätt och så får jag själv fara runt lite, säger han.

Nystart

Winter berättar att han i augusti, efter 20 år som timlärare vid yrkeshögskolor, gjorde ett hopp ”ut i rymden”.

– Jag är helt frilans nu, så att jag fritt kan planera min konsertkalender. Det känns som en nystart. Men kommer en ny coronavåg är jag dömd. Då får jag sticka till stugan och börja fiska, haha.

Flera skivor finns också på kartan. En kvartettplatta har sakteliga börjat spelas in och nästa år siktar Winter även på en ny soloskiva.

Dessutom har han, som medlem i trion Hess-Winter-Hutley, i december i fjol spelat in plattan ”Scandinavian Skies in Texas” i Austin, Texas. Den innehåller jazztolkningar av country- och blueslåtar.

– Jag var skeptisk men det blev faktiskt väldigt bra, säger Winter om plattan som ännu inte släppts.

Jean Lindén
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln