Nu skapar 78-åriga Kerstin Lamppu konst tack vare datorn
78-åriga Kerstin Lamppu i Åbo har vägrat använda dator i hela sitt liv. Hon har rest världen runt och varit självständig – någon dator skulle minsann aldrig komma in i hennes liv och rubba hennes cirklar.
Bankärenden skötte hon vid banken och hon bokade flygbiljetter över disken.
Hennes tre söner försökte så gott som konstant få henne att börja använda en dator.
– De försökte turvist ge mig en dator i sexton års tid. Det blev en ganska skojig lek, de försökte locka mig och ibland blev vi riktigt arga på varandra. Jag har alltid sagt att jag inte är någon datormänniska – no way! Jag har kallat dem för helvetesmaskiner, skrattar Lamppu.
Men en söndagskväll hösten 2015 smög sig en dator över hennes tröskel.
En av hennes söner kom på besök – det gör de ofta – och hade med sig en väska.
– Den låg nu bara där i ett hörn och så pekade han bara på den i förbifarten och sade att där är en dator. Jag blev helt paff, helt överrumplad.
Datorn plockades fram och hennes son sade: tryck på knappen.
– Vilken jävla knapp, jag hade ingen aning. Men jag sade inte heller att han skulle ta hem datorn, säger Lamppu.
Hon beskriver sig själv som nyfiken och öppen men väldigt envis.
När det gäller datorvärlden befann hon sig ”i apstadiet”.
Hon visste inget och fick ofta ringa och fråga om hjälp. Men så blev datorn mer och mer fascinerande.
Hon började använda nätbank.
– Ett argument mot att ha en dator som jag alltid har använt är att det stjäl min tid. Och visst, jag fick gå tre gånger till banken för att få nya lösenord, men annars går saker smidigare, säger hon med ett skratt.
Två-tre månader efter att ha fått datorn började hon förstå sig mer på den.
Lamppu har alltid fotograferat, men mest barnen när de var små och en del interiörer hemma.
Hennes söner har fått ha fotografierna på sina datorer.
När hon fick en egen tog det inte länge innan den hade över tvåtusen bilder.
– Jag undrade om de ryms, går den inte sönder?
Hon började experimentera med bilderna.
Vilket bildbehandlingsprogram hon använder tycker hon är irrelevant – hon säger sig bara trycka på tangentbordets knappar.
Hon anmälde sig till en fotokurs.
– Men jag fick inte ens på datorn där, min är en Mac och den var med Windows. Jag fattade ingenting, jag var så frustrerad. Men jag gick kursen till slut, sex gånger, tre timmar varje gång.
– Jag funderade på om jag skulle visa några av mina bilder på min egen dator till läraren, men gjorde det ändå inte. Om läraren nu får veta att jag har en utställning förstår jag att han kan bli förbryllad.
Lamppu tar foton på vad som helst.
– Det är totalt ointressant vad jag fotar. Jag kan till exempel ta foto på din sko. Det finns ingen röd tråd.
Resultatet efter bildbehandlingen är häpnadsväckande för henne själv – men samtidigt inte.
Hon har idéer om varifrån det artistiska uttrycket kommer – yogan.
Hon har yogat i 40 år och lett kurser i Åbo i 20. Yoga är ett sätt att lära sig att kunna fokusera och hitta sitt inre centrum, att gå in i sig själv, förklarar Lamppu.
– I och med det blir man också modigare.
Yogan kan ha hjälpt till att få i gång en inre utvecklingsprocess, funderar hon.
Samma gäller hennes resor till världens alla hörn, dansen, musiken, böckerna hon läst och, framför allt; att hon har varit mycket ensam och haft tid att låta tankarna flöda fritt.
Men rita med penna och papper kan hon inte, tycker hon själv.
Att lära sig använda en dator har alltså hjälpt henne att få ut det hon upplevt och känt.
– Att lära sig använda datorn har varit en helt otrolig process som inte har grundat sig i någonting gammalt, säger hon.
Det har tagit henne lite tid att våga börja visa bilderna till folk.
I fjol visade hon en del bilder med projektor på Arbis i Åbo.
Den positiva respons hon har fått, av vänner som är konstnärer, av sina söner och av professionella fotografer, har till sist fått henne att ordna en större utställning.
Hon gjorde en ansökan till ekumeniska konstkapellet på Hirvensalo efter att ha visat några bilder och uppmuntrats av en som jobbar där att göra det.
Hon kände endast en lugn förväntan om att hon inte skulle klappa ihop även om hon inte fick ställa ut.
– Att jag fick pröva mina vingar var det viktiga. Men den varma känslan av tacksamhet över att ha fått en chans i detta skede av livet är väldigt närvarande.
Men hon fick ett ja och utställningen öppnar nästa vecka.
Lamppu hoppas även kunna inspirera andra äldre att våga lära sig använda dator.
Kerstin Lamppu
- Aktuell med: Fotografiutställning på Sankt Henriks ekumeniska konstkapell på ön Hirvensalo 3.10–30.10. Vernissage är det 4.10 klockan 17–19.
- Född: 1938. Fyller 79 i november.
- Bor: I Åbo. Uppvuxen i Vasa. Flyttade till Åbo för att studera språk 1958. Har lett yogakurser i Åbo i 20 års tid.
- Familj: Tre vuxna söner, sex barnbarn.
”Tämä on tikku”
Kerstin Lamppu hade tidigare sina foton på sina söners datorer. När hon ville framkalla dem gav de henne ett usb-minne och sade; tämä on tikku.
Det var också exakt det hon sade när hon gick till ett företag för att framkalla bilderna.
Kvinnan i kundbetjäningen blev extremt irriterad på henne.
– Man såg riktigt hur hon tänkte: ”Inte en till. Varför har jag det här jobbet?”
Kvinnan sade till Lamppu att hon kunde ta fram bilderna själv. Hon skulle bara gå fram till en dator och läsa instruktionerna där.
– Jag frågade henne om råd, ska bilderna vara blanka eller matta? Hon sade att det är dina bilder, jag vet inte.
Besöket tog tid.
– Jag var envis och gav inte upp. Jag tänkte att bråkar du med mig så bråkar jag med dig. I dag går jag till ett annat ställe, där är de trevligare.
En annan anekdot är då Lamppu trodde att det höll på att gå hål på musplattan.
Hon började undvika att röra en viss fläck i mitten. När hennes son kom på besök varnade hon honom för att röra vid den.
– Mamma det är ju en smutsfläck, sade han då.
Lamppu gick, av misstag, med i Facebook.
Hennes söner brukade skicka henne länkar till Youtube för att hon skulle kunna lyssna på musik där.
– Jag tryckte på det där blåa och så dök det upp och började spela.
En dag ville hon själv söka upp musik på Youtube. Men hon hittade inte fram.
– Jag tänkte skit, jag lyssnar på mina skivor i stället.
I stället fann hon plötsligt sig själv på Facebook.
– De skulle ha en massa information, mitt namn och allt möjligt.
Sedan var hon medlem. En av hennes söner skickade en vänförfrågan.
– Jag sade inte en jäkla vän, jag vill inte vara i Facebook. Men nu har jag snart fjorton vänner. Jag har gamla vänner i Sverige och jag täcks ju inte bara godkänna en.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.