Oksanen-affären belyser många nyanser av svagt ledarskap
Strålkastarljuset träffar just nu så många olika skikt i härvan kring Västanfjärdsbon Michael Oksanen att det är uppenbart att de starka lamporna behövde tändas.
Det finns många läxor för omgivningen att lära sig.
Att tidigare SFP-ordförande Ole Norrback i en insändare i Hbl (22.7 2021) önskar sig ”en paus i drevet”, är därför snarast beklämmande.
”Drevet” är Norrbacks ordval.
Den belysande rapportering som flera medier levererat om styrelsers och förtroendevaldas ansvar bland annat i förhållande till professionella revisorer är sannolikt snarare en välkommen väckarklocka för de föreningsaktiva ute i bygderna som Norrback i sin insändare värnar om.
Att en bred samhällsdebatt – i både traditionella och sociala medier – nu förs kring olika dimensioner av (finlandssvenskt) styrelsearbete är sunt.
Utan tvivel är det olyckligt att debatten fått sin början ur vad som måste betecknas som en form av en personlig tragedi. Michael Oksanen tvingas inte enbart sona sina synder inför domstol och (tidigare) arbetsgivare utan också på offentlighetens skoningslösa arena.
Då kretsarna är små – Svenskfinland, Kimitoön, Västanfjärd – blir den voyeuristiska nyfikenheten och publikens glupska intresse för personliga detaljer särskilt motbjudande.
Inte desto mindre är samhällsdiskussionen både om de personliga nätverkens mekanismer och styrelsearbetets teknikaliteter nödvändig.
I ett av strålkastarens ljuskäglor står en annan tidigare SFP-ordförande och tillika Västanfjärdsbo.
Jan-Erik Enestam var styrelseordförande för organisationen Finlands svenska idrott vid den tidpunkt då man år 2015 träffade ett hemligt avtal med då avgående generalsekreteraren Oksanen, efter att ekonomiska oegentligheter uppdagats.
Under de senaste veckornas lopp har den hårt pressade Enestam gläntat mer och mer på locket kring vad som egentligen hände då det visade sig Oksanen överskridit sina befogenheter vad gäller FSI:s affärer.
Senast öppnade sig Enestam i Vasabladet (20.7 2021) då han i ett hisnande uttalande uppger att han de facto varnat Pohjola-Norden inför Oksanens tillträde som ny generalsekreterare. ”Jag var i kontakt med föreningens dåvarande vice ordförande och sade att det nu är viktigt att föreningen har stadgarna i skick och tillräckliga regler för hans användning av pengar”.
Fram träder en bild av ledarskap och ansvarstagande med mycket suddiga konturer.
FSI:s styrelse valde att mörka Oksanens ekonomiska trassel. Därav följde att Pohjola-Norden, så att säga i blindo, valde en generalsekreterare med uppenbara svårigheter att hantera andras pengar.
Styrelseordförande Enestam biktade sig genom att – utanför protokollen – varna den nya arbetsgivaren.
Den uppenbara frågan lyder: Hade det inte från FSI:s sida varit bättre med öppenhet från början? Vad hade Pohjola-Norden – och efterklokt till och med Michael Oksanen själv – besparats om han aldrig hade valts till generalsekreterare?
Den frågan har Vbl:s reporter Marcus Lillkvist ställt till FSI:s dåvarande viceordförande, numera styrelseordförande Håkan Nystrand, och fått svaret: ”Jag vet ingenting om Pohjola-Nordens rekrytering. Det gick ju lite tid däremellan också.” (Vbl 17.3 2021)
Strålkastarljuset har riktats också mot Pohjola-Nordens tidigare styrelseordförande som underlåtit att – ens i formell mening – fullfölja sina åtaganden vad gäller Pohjola-Nordens understödsstiftelse. Stiftelsens styrelse har knappt mötts och har än mindre hållit sitt granskande öga på ekonomin – vilket möjliggjort de penningtransaktioner som Michael Oksanen nu brottsmisstänks för.
I Helsingin Sanomat (22.7 2021) konstaterar Jukka Mähönen, professor i andelslagsrätt, att det förefaller uppenbart att stiftelsens styrelse inte skött sina förpliktelser. Bland annat tidigare styrelseordförande Katri Kulmuni ( c ) har för HS uppgett att hon ”inte under sin tid som ordförande presenterades för handlingar som gällde stiftelsen”.
Mähönen finner uttalandet märkligt; styrelseordförandes ansvar är aktivt och inte passivt. Mähönen ger också en känga till (den professionella) revisionsbyrån som skött stiftelsens revision och konstaterar: ”Revisorerna kan inte blint lita på styrelsen och styrelsen kan inte blint lita på revisorerna”.
Ett uttalande som likt en kalldusch rinner ner för ryggraden på varje liten byaförenings aktivister.
För den som intresserar sig för annat än smaskiga detaljer finns det mycket lärorikt att hämta ur både nyhetsrapporteringen och debatten i kölvattnet av Oksanen-affären.
Vårt lands tusentals styrelsemedlemmar spelar visserligen i olika divisioner vad gäller den ekonomi man har att övervaka, bruka och förvalta. Det händelseförlopp som utspelat sig kring Pohjola-Norden påminner dock både hög och låg om vikten av god förvaltning.
Att dra kurvorna raka i jargongsmässigt förakt för ”onödig byråkrati” kan i värsta fall få följder som drabbar det goda syfte man tror sig befrämja med ”flexibla lösningar”.
Det oket bärs nu av Pohjola-Norden, vars sympatiska och demokratifrämjande verksamhet befläckats av ett helt nätverk av ”ledare” som på olika nivåer valt personlig bekvämlighet framom öppenhet, stridbarhet och redlighet i sina uppdrag.
Bra skrivet och analyserat utan sensationssökeri och med välvalda, aktsamma ord och ärlig omtanke om den något aningslösa situationen och den alltmer tigande beslutskulturen i vårt lilla samhälle.
Tack. Viktig text. Hoppas många läser och lär sig.
Jätte bra fångat och skrivet!