På Wiurila herrgård ligger tiden i fokus då nutida konst möter den historiska miljön


År 1968, då herrgårdens nuvarande ägare Anne Marie Aminoff var tio år gammal, flyttade hon in på gården med sin familj. Då var byggnaderna i dåligt skick och hade senast renoverats i början på 1900-talet. Aminoffs föräldrar inledde renoveringen av gården och nu har hon själv satsat hårt på att utveckla den. Foto: Patricia Torvalds
I slutet av juni är Wiurila herrgård i Halikko ett idylliskt resemål för en dagsutfärd.
Utanför de ståtliga byggnaderna som ritats av arkitekter som Charles Bassi och Carl Ludvig Engel blommar det rosor, i en hage bredvid parkeringsplatsen betar några hästar, bakom tjänstefolkets gamla hus breder en golfbana ut sig och på innergården står skulpturer gjorda av Åbokonstnären Mika Natri.

Johanna Sarparantas skulptur ”Helmet” (2019).
Foto: Patricia Torvalds
Mångsidig utställning med inhemsk samtidskonst
Natris konstverk är en del av den årliga ”Wiurilan kesä”-utställningen som ordnas i herrgårdens historiska byggnader. Utställningen visar verk av 23 finska samtida konstnärer och i år berör alla verk temat ”Tunetmaton aika” (okänd tid).
”Wiurilan kesä” ordnades för första gången 2014 och utställningen har kontinuerligt vuxit och utvecklats sedan dess.
Verken i årets utställning består av allt från målningar, till keramik och videokonst och i herrgårdens gamla spannmålslager kan man bland annat se en av Finlands allra första fraktalkonstnärer, Jan Jämséns, verk.

Enligt Johanna Sarparanta och Satu-Maaria Mäkipuro är det både krävande och inspirerande att ordna en utställning i Wiurilas historiska miljö. Foto: Patricia Torvalds
Med tiden som tema
Utställningens tema syns på olika sätt i de olika konstverken. Till de stora frågor som man velat lyfta fram och behandla hör tidens gång och förståelsen av tiden. Vad tid egentligen är frågar man sig i beskrivningen av utställningen.
I de verk som gjorts av utställningens kuratorer, Jaana Saario, Satu-Maaria Mäkipuro och Johanna Sarparanta, träder herrgårdens historia fram medan konstnärer som Pirkko Mäkelä-Haapalinnas verk framstår som om de svävar i ett tidlöst vakuum.
Många av konstverken som visas på utställningen har även varit tidskrävande att tillverka och enligt Sarparanta är det intressant att tänka på tid även ur den här synvinkeln.

Åbokonstnären Mika Natris skulpturer med temat frukt hittar besökaren på marken på innergården och i träden runt husen. Foto: Patricia Torvalds
Fria händer för kuratorerna
Det var Herrgårdens ägare, Anne Mari Aminoff, som initierade idén om att ställa ut konst på herrgården men hon har gett kuratorerna alldeles fria händer att bygga just en sådan utställning som de själva velat.
För Mäkipuro och Sarparanta har utställningen varit ett riktigt hjärteprojekt och de upplever båda det som värdefullt att jobba för herrgårdens utveckling.
– Att någon ger en ett så här stort förtroende motiverar en att göra sitt bästa för att fortsätta upprätthålla det här förtroendet, säger Mäkipuro.

Gården har ett eget stall med tjugo hästar som bland annat har inspirerat Satu-Maaria Mäkipuro i hennes konstnärliga arbete. Foto: Patricia Torvalds
Krävande att ordna utställning i historisk miljö
De verk som ställs ut har på ett kreativt sätt inkorporerats i den utmanande miljön.
Eftersom byggnaderna skyddas av museiverket har utställningens kuratorer fått hitta på innovativa lösningar för belysningen och upphängningen av konstverken. Men trots vissa svårigheter upplever kuratorerna arbetet som givande.
Den speciella omgivningen är populär även bland konstnärerna och det var hela åttio artister som ansökte om att få vara en del av sommarens utställning.
– Det var många bra namn som vi blev tvungna att utelämna, beklagar Sarparanta sig.

Soili Arha ”Yrttikokoelma” (2017). Foto: Patricia Torvalds
Artikeln uppdaterad kl. 11.02.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.