Paavo Pakkala är stendöd
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
När jag råkar Paavo Pakkala igen minns jag hur illa jag tyckte om honom. Han steg fram som idealfigur från en begraven tid. I hans narrativ fanns Paavo, Heikki, Lauri och Pekka, Liisa representerade en minoritet. Liisorna hjälpte mamma att koka.
Tjejerna pladdrade också på så att lärarn måste säga till, medan Paavo uttryckte sig kärnfullt om det han hade för händer: ”Jag täljer med min kniv. Den är så vass.”
Hur står det till med Paavo i dag? Kanske han sitter på servicehemmet, röstar konservativt och minns hästen Liinu, den enda som omtalades som vän.
De som kände Paavo Pakkala har väl stuvat undan honom för länge sen, men minnet väller över mig när jag hittar ”Suomen kielen alkeet” i en röjning av en orörd vrå i bokhyllan
. Det är där hans stelbenta existens finns, där skulle han och de andra grabbarna leda oss in i det andra inhemska, ett språk som är ganska svårt om man inte exponerats för det, tidigt och ofta. Paavo Pakkala är ett trauma.
Boken var föråldrad sedan länge när vi först öppnade den. Stoffet luktade 1800-tal och hembygdsmuseum. Det fanns en (o)medveten ideologi i det. Språkagg och språkstridigheter i det förflutna gjorde att man inte ville göra det lustfyllt för barn att lära sig finska.
Och vid den tidpunkten, på den platsen, verkade det finnas kvar människor som tyckte det var bäst att inte kunna finska. Började man tala finska kunde man tappa mark.
Språkinlärning som förlust har vi hört om senare också. Att ”forskning visat” att det inte finns rum för andra språk om en ung finsktalande måste trycka in svenska först. Man har varit hopplöst nyfiken på hur bevisen ser ut. Snarare är det väl en fråga om tid och omedelbar nytta. Om att man inte kan få in hur många ämnen som helst i skolschemat, läsordningen, lukujärjestys.
Nu har konkurrensen mellan språken tillfälligt dragit ut ur diskussionsfokus. Alla kan ju ändå engelska och matte poängsätts högst. Språk är lite som hobby, somliga tycker det är roligt. Och modersmål och ordval, vafan, folk fattar ju ändå vad jag menar. Så kan pratet gå, men oftast utanför skolan, där man har en läroplan och förhåller sig allmänt nyktert.
Men oberoendeav språk och tid påminner mig ”Suomen kielen alkeet” om hur fult det är att lägga en taskig grund för språkinlärningen. En av mina finska kollegor såg livrädd ut när jag citerade ur minnet, stycke 28: ”Köyhällä Maijalla on kopassa kolme munaa.” Det lät inte som kommunikation, mer som en personlighetsstörning.
Jag tänker att boken skulle göra succé under open mic-avdelningen på en spoken word-tillställning. Publiken skulle vrida sig av skratt. Men mig har ”Suomen kielen alkeet” varit till förfång, den satte krokben för modet att tala.
Min talade finska föddes i stället på ett sommarjobb i Stockholm, besatt av idel finnar. Tack Matti, som ställde mig den första frågan på verkstadsgolvet: ”Ootsä vasenkätinen, vai?”
Mattis ögon glittrade, fast romantik var det inte fråga om. Men en gång i Åbo hade en jag tittat på i ögonvrån närmat sig mig på finska. Jag svarade hektiskt med en konstruktion ur ”Finska språkets grunder” – han vände på klacken och gick, trodde att jag drev med honom. Jag håller dig ansvarig, Harry Streng, författare till ”Alkeet”, för fimpandet av en romanschans!
Nu tipsar webben om hur man vigulantast lär sig språk. Language hacks, sista skriket. Först tycker jag det låter larvigt, sen att det är ganska fräscht. Fast jag hör Paavo Pakkala morra från en evig slöjdlektion där han håller på med en fågelholk som aldrig blir färdig.”Tästä saat vasarani”, säger han.
”Paavo, sinä olet jo kuollut”, kontrar jag. Adjö med dig.
Håller med Måns!
Också annars är ACS’s kolumner ett av det mest läsvärda i ÅU.
Tack, det var det roligaste jag läst på länge! Suomen kielen alkeet, välbekant för den som gått i skola på 50-60 talen.