Pia Ahlbäcks diktsamling startar i satir och landar i ett meditativt lugn
Pia Ahlbäcks har gett ut en suggestiv diktsamling ”Kabel”. Foto: Anna Ahlbäck
Diktsamlingen ”Kabel” är Pia Ahlbäcks andra skönlitterära bok. Den första var en novellsamling som hette ”Om konsten att simma” (1990).
Mellan den och diktsamlingen som kommer ut nu på Ellips förlag ligger en akademisk karriär med en doktorsavhandling (2001) där miljön är i centrum, ett litterärt forskningsområde som blivit stort sedan dess och brukar kallas ekokritik.
Pia Ahlbäck är knuten till ämnet litteraturvetenskap vid Åbo Akademi.
Diktsamlingens titel är suggestiv. En kabel är en ledning som kan vara gömd eller synlig. Dagens värld – i alla fall den kultur och den ekonomi vi lever i – rasar samman utan kablar. Medierna måste ha kablar. Där har det blivit ett verb: att kabla ut.
Första dikten går ut så här i sin inledande strof: ”I kabeln/ flyter furstar och furstinnor av deltat,/ trögt,/ bland referenser och anspråk.”
Första avdelningen som har överskriften ”Inget kan utläsas – jag siktar på er” är en kavalkad av bilder från en hierarkisk och prestationsinriktad och prestationsberoende värld.
Den kan helt säkert vara akademisk, men den kan också vara hämtad ur företagssfären eller bland slutna högdragna kotterier.Men lika mycket som bilder handlar det om en rad reaktioner på en miljö som också är språklig, som manipulerar med språket.
Forskarterminologi eller ord man kan finna främmande i dikt är inströdda.
De beskriver ibland det exklusiva, men gestaltar också det som är svårt att förstå, eller varför inte något som bara har en exotisk lyster eller en klang. Besväras man av att inte veta vad ”mareograf” eller ”klusil” är, kan man ju lätt få reda på det – till exempel genom någon kabel som kopplar upp en till nödvändigt lexikon.
Det finns en mörk fläkt av satir i många av dikterna, som i dikten med överskriften ”Årshögtid”: ”Nu anländer styrelsen, som alltid/ med krig och belöning i släptåg.// Nu blir inget mer på riktigt,/ …”. Eller senare, lakoniskt: ”Någon styckade hare, hund och häst.// Ett mästerverk, sade retorn.”
Andra delen heter ”Vem är du då du går ut ur det vilda?”, en tydlig fråga som kanske får ett ”jag vet inte”, till svar. Att lämna det invanda är lika mycket ångest som det är lockelse.
Men det finns alltid en väg att pröva: ”Det gäller att hitta punkten/ där ingen rädsla finns:// i djupen.”
Dikterna flirtar ibland med det lite kryptiska – genom sin fåmäldhet tar de en viss risk. Men man kan också få fåmäldheten att ge mer ifrån sig om man möter den med den uppmärksamhet den är värd.
Samlingen påminner också sin läsare om poesins värdefulla inåtvända och komplexa aspekter, något som kan glömmas bort i dag när dikten ofta får bli megafon eller avkrävs en direkt performativ kompetens.
I den andra avdelningen finns en lågmält auktoritativ dikt som vänder sig mot det ordlösa, som representeras av vattnet (som ändå har en form) och mot friheten i leken (som kontrasteras mot de förtorkade ritualer som man minns från första delen).
Dikten i sig är som vågor som slår, saknar interpunktion: ”Vattnets lek/ är vår och vattnets lek/ i vatten/ ljusets lek/ är lagens lek och vår/ med vatten/ mörkrets lek/ är hälften av den långa leken”
Poesin kan också fungera som ett slags skyddszon, det har den alltid gjort. ”Jag sluter tätt omkring mig en hinna/ av oordnade tecken, ogenomtränglig.” Så börjar en av halvdussinet dikter i del tre, som heter ”Skogskjolar”. Tillflykten, gömstället, är konkret och känslomässigt.
Det finns en aktiverande energi som utgår ifrån det tillståndet, gestaltas i en ”kabelkapare” en ”hämndens ängel glad” som frejdigt beväpnat sig med ”farfars Browning och en avbitartång”, en ”hon” som agerar.
Sista etappen heter ”Ljusets kvalitet”. Den har en meditativ ton som tillåter det inre ögat att panorera över vatten och över öar, som är minnen och myt.
Den sista scenen innehåller en båt, som både byggs och framförs och som följer en in i sömnen. Boken avslutande rader stannar i ett stort lugn: ”I sömnen byter jag sida från babord till styrbord/ och tillbaka igen.”
Den som googlar författaren ser att hon också skrivit en vetenskaplig artikel som heter ”Qualities of light”.
Den kan man bli nyfiken på. Men här får ”Ljusets kvalitet” bli sista stationen i den läsning mot befrielse som färden genom diktsamlingen ”Kabel” är.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.