ÅU 03.09.2020 19:52

Pressbild/Pette Rissanen

Ur ÅST-pjäsen När farfar blev ett spöke. Foto: Pette Rissanen

Det finns många bilderböcker som hjälper barn att fundera kring döden, förr eller senare kommer ju frågan upp. Att nöja sig med standardbilderna (den kära blev en ängel) eller det mer naturvetenskapliga (allt levande ska bli mull) är inte alltid så tillfredsställande.

Det är det i alla fall inte för Erik, huvudperson i bilderboken ”När farfar blev ett spöke” av Kim Fupz Aakeson, en dansk barnboksförfattare som skrivit mängder av böcker för barn, om allt mellan tandborstning och Gud.

Bokens svenska utgåva har bilder av Eva Eriksson och en av dem har ÅST tagit upp på affischen för uppsättningen som visas på studion och också ska turnera.

I berättelsen har Erik, som är i förskoleåldern, nyss förlorat sin farfar som dött plötsligt i en sjukdomsattack. Det är svårt att greppa, men han har hjälp av att farfar kommer på nattliga besök och funderar tillsammans med Erik på stora ting, som saknad och minne. Allt med närvaro och konkreta exempel.

Den som kommer på besök efter döden måste vara ett spöke, eller hur. Det kommer berättelsen till, farfar får går lite motvilligt med på det. I boken får farfar inarbetade spökegenskaper; han har på sig sin gamla kostym men kan lätt röra sig genom väggar.

Teaterscenen har annorlunda begränsningar, dem överbryggar man med lek och kommunikation. Det passar utmärkt att göra föreställningen med dockor. Farfarsdockan har kvar några drag av bokens gestaltning, men i övrigt har man gjort en fri tolkning av det visuella.

Scenografin gör en gest mot den klassiska dockteatern med en fond som tillåter dockorna att snabbt glutta fram, och ett draperi som inte används så mycket men som ska vara med. Scenografin beskriver samtidigt en dockteater och Eriks hem. Den och dockorna är av Heini Maaranen.

Dockan Erik, som är föreställningens motor, är inte stor. Den kan stå i handflatan på Ingemar Raukola, som är scenens livslevande skådespelare, därtill dockförare och berättare. Den kontakten och små konkreta gester, bidrar till föreställningens känslighet och flyt.

Ur pjäsen. Foto: Pette Rissanen

Men det måste också finnas en mer robust ton, och en sådan finns i ett par sånger. Sångerna kan vara ett tröttsamt obligatorium i barnteater, men här bli en blir en sång en interaktiv spöksång som får publiken med, en annan är mer teatralisk och har sin slutkläm i en spexig instrumentimprovisation med farfars käpp.

Farfar spökar under några nätter, tillsammans minns han och Erik gemensamma stunder och kan ta farväl. Det blir ganska mycket dialog, men gestaltningen kan också glida in i konkreta scener.

Minnet av leken på sandstranden blir alldeles påtagligt med sandslott och allt, det är snabbt och stiligt serverat.

Ingemar Raukola har alla handgreppen under kontroll, men viktigare är att han håller alla känslotrådarna samlade, bryter av innan det blir tillrättalagt eller förmanande. Det hela är en affär mellan Erik och farfar, eller precisare: minnet av farfar. Erik förstår vad saknad är. Och står ut med det. Det är vackert.

På scenen kan detta berättas på prick en halvtimme och landa i en känsla som är glad och lugn. Det är optimalt för publiken som är i Eriks ålder. Den uppskattar också tekniska detaljer i nuet, som den mobila manicken skådespelaren använder för att knäppa igång musiken.

När farfar blev ett spöke

av Kim Fupz Aakeson

Dramatisering och regi: Jukka Aaltonen

Dockor och visualisering: Heini Maaranen

Musik: Kari Mäkiranta

Maskdesign: Sabina Segerström

Ljusdesign: Antti Niitemaa

Ljuddesign: Olli-Pekka Lepovuori

På scenen: Ingemar Raukola

Premiär på ÅST:s studioscen 3.9

Ann-Christine Snickars

ÅU
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln