Ann-Christine Snickars 22.09.2023 10:45

För tre år sen reserverade jag Tommi Kinnunens nyutkomna roman ”Ei kertonut katuvansa” (ung. Yttrade ingen ånger) på biblioteket i Åbo och hamnade på köplats tusenetthundranånting.

Gav upp och ordnade min läsning på annat håll. Slutsats: boken har lästs av massivt många Åbobor, och Åboborna räknar Kinnunen som sin författare.

Dramatiseringen av ”Ei kertonut katuvansa” hade premiär på Stadsteaterns lilla scen 20.9 bara några dagar efter Finlandspremiären i Kouvola.

Uppsättningen är en samproduktion mellan sex finska teaterhus och Mikko Roihas Vapaa Teatteri, som har sin adress i Berlin. Roiha står för dramatisering och regi och därtill scenografi och ljussättning.

Den som gör lite vidare teaterspaningar vet också att ”Ei kertonut katuvansa” redan haft två andra premiärer, en på Helsingfors stadsteater i vintras och en i Uleåborg i höst.

Där är det husens stora scener som gäller, i Åbo är rummet Stadsteaterns lilla scen. Och dramatiseringen använder sig av bara sex skådespelare, något som mer än utrymmet gör den mer kompakt.

Handlingen innefattar fem finska kvinnor som hamnat i Nordnorge efter att ha arbetat med olika uppgifter för tyska armén.

De lämnas bokstavligen strandsatta när soldaterna skeppas tillbaka till Tyskland våren 1945. Lapplandskriget är över och nu behövs kvinnorna inte heller längre.

Kvinnornas status är i fritt fall, de får huvudena rakade och internering väntar, men de lyckas ge sig iväg, och börjar en vandring till fots mot Finland.

Vandringen ärdramats ryggrad och essens, den beskriver en mödosam geografisk förflyttning och en mental omställning, ett brutalt möte med en förändrad verklighet. Härefter är de främst tyskhoror.

Att incitamenten att ge sig iväg hemifrån varit varierande är av inget intresse 1945. De såg chansen att komma från en kvävande hemmiljö, kunna bli självständiga och få egna pengar. Under vandringens gång begriper de att deras skam kommer att växa. Den går in i en tystnad, som blir historiens.

Scenografin är sparsam, vandringen går längs en utlagd spång av bräder. Det man behöver av rumsmarkörer bygger man också av de kistlika brädlådorna på scenen. De kan vara just kistor – sådana behövs – eller tillfälliga sängar eller hus eller en bastu.

I romanen slog man följe med kvinnorna, tog del av deras strapatser i minsta detalj. På scenen konfronteras man med deras belägenhet, blir åskådare. Det kan ibland kännas som två olika historier.

Det kunde bli enahanda om det inte vore för projektionerna i bakgrunden som beskriver landskap, ibland suddigt eller bildmässigt manipulerat, hallucinatoriskt. Det kan vara en himmel, tröstande eller obarmhärtig. Vid ankomsten till Rovaniemi ser man bilden vi känner, en rad skorstensmurar i en nerbränd stad.

Ljussättningen förstärker också känslan av utsatthet och den yttre brutaliteten. I ett par sekvenser ansätts kvinnorna av ett hårt avslöjande ljus, en byggarbetslampa förs tätt inpå dem, det är medvetet klumpigt, pekar också onödigt stort.

I romanen slog man följe med kvinnorna, tog del av deras strapatser i minsta detalj. På scenen konfronteras man med deras belägenhet, blir åskådare. Det kan ibland kännas som två olika historier.

I Roihas version har man utgått från en liten besättning, det är de fem kvinnorna, och en manlig skådespelare som får alla krigstidens mansroller på sin lott. Det fungerar, men en del av kvinnornas verbala historia kan bli lite hemlös i det stiliserade.

Kvinnorna är både kollektiv och individer, det är scenen bra på att visa. Mari Turunen gör Irene, hon som mest drastiskt gestaltar hemkomstens omöjlighet. Med fast blick håller hon publiken, särskilt i sista scenen, innan allt abrupt blir mörkt.

Roman- och pjästiteln går tillbaka på ett rättsprotokoll (som är ett autentiskt arkivfynd och ”undertecknas” i slutscenen) där en kvinna i efterkrigstidens Finland döms efter en lösdriverilag som kunde tillämpas på en hel palett icke önskat beteende hos kvinnor.

Berättelsen påminner också om vad kvinnor arbetar med i krig: de vårdar, de lägger döda i kistor, de serverar mat, de tvättar, de tolkar, ibland säljer de sextjänster.

Ulla Koivuranta (som är gruppens Åboskådespelare) gestaltar rörande den äldsta, sjuksköterskan Aili (den som läst romanen vet från början vilket öde hon möter). Tiina Winter spelar alltmer hjärtskärande rollen som Katri, den yngsta, som far mest illa. Siiri, Liisa Peltonen, och Veera, Mari Pöytälaakso, har sett olika sidor av militärerna, oberoende av grad. Hos dem ses styrkan i en viss galghumor som överraskande kan glimta fram.

Att låta en enda, Jari-Pekka Rautiainen, axla mansrollerna, understryker perspektivet, men alltid är man inte säker på vems blick som dominerar. Romanen skapade samtidigt den episka berättelsen distans, som skärskådar utan att avkräva definitivt ställningstagande.

En scenversion utmanar det, och inuti publiken får kompassnålen jobba på. Var går gränserna för delaktighet och skuld, var bör förståelse och rehabilitering sättas in? Eftersom nya krig sett dagens ljus är det frågor som ständigt cirkulerar.

Ann-Christine Snickars
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln