Bianca Gräsbeck 27.09.2023 11:54

Året var 2015. Hösten kom med bilder av oändliga flyktingströmmar. Anonyma människor med inte mycket annat än kläderna på kroppen. Människomassor som flydde krig och förföljelse.

I våra medier och på våra näthinnor blev de till anonyma, på sina håll hotande, människoflöden.

Men var och en av dem var en individ, med ett eget förflutet, ett eget nu, en framtid? Ett förflutet som trasats sönder, ett nu som en skärseld, en framtid av ovisshet.

Dockteaterkonstnären Ishmael Falke och dansaren-koreografen Sandrina Lindgren, tillsammans duon Livsmedlet/Grus Grus Teater, reagerade som många andra på den ensidiga mediala bilden vi serverades av flyktingvågen för åtta år sedan.

Med pjäsen Invisible Lands ville de se, och få oss att se, flyktingarna ur ett annat perspektiv; gå in i, leva sig in i deras kollektiva berättelse. Pjäsen zoomar in de flyendes verklighet in på bara skinnet, och understryker samtidigt distanseringen till densamma.

Pjäsen gestaltar med förbluffande påhittighet och lakonisk finess en vittomfattande problematik, med minsta möjliga medel: i och med att deras egna kroppar utgör en betydande del av rekvisitan och medspelarna är dockor i lilleputtstorlek är det en pjäs de lätt kan bära med sig.

Och det har de gjort; Invisible Lands har setts på teatrar och festivaler runtom i Europa, på Kuba och i Kanada och USA; den är tvåfalt internationellt prisbelönt, och har fått något så sällsynt som fem stjärnor av The Guardian’s kritiker. Duon uppförde pjäsen i samband med den internationella dockteaterfestivalen i Chicago tidigare i år, och nu senast gästade den dansfestivalen Manifesti.

Att pjäsen gästade dansfestivalen kan verka något överraskande, men dels var festivalens uttalade motto att öppna gränserna mellan konstarterna, dels är Sandrina Lindgren dansare och koreograf. Detta sistnämnda, som medför förtrogenhet med den fysiska kroppen, hur den kan forma sig och fungera, tror jag är en förutsättning för att göra en pjäs där människorna på scenen figurerar som både sig själva och som den terräng där flykten utspelar sig.

Pernilla Lindgren

Pjäsen inleds med att de två kommer in på scenen, sätter sig i var sin stol. Kriget börjar mullra i bakgrunden, och de låter sina blickar vandra över oss i publiken, tar ögonkontakt. Scenen är intim, en vit rektangelformad matta på golvet bara, många sitter på golvet, helt nära. Hon börjar dra av honom skjortan.

Ett ögonblick hinner jag undra vad detta skall bli – geografisk striptease talade Falke visst om – när hon lägger hans bara överkropp över sina knän och försiktigt, med stor värme och precision i sina rörelser, placerar pyttesmå figurer på hans rygg, som med detta förvandlas till en öken där de små, anonyma människorna gör sin långa, farliga färd mot den trygghet de hoppas nå.

Där rygg blir öken blir knän till berg, fötter till en busshållplats i mörkret mitt i ingenstans. En buss kommer brummande från ingenstans, stannar där och pausar passagerarna, röster ekar på gibberish i mörkret. Röda Korset figurerar någonstans i bakgrunden.

Rollerna växlar – människan som blivit terräng återtar människoskapet igen, den utdragna ovissheten gestaltas med uttråkad, nervös tobaksrökning med tom blick.

En mage målas i FN-blått och blir ett gungande hav där en överbefolkad båt styr mot Åbo, hejdas av sjöbevakningen varvid tio av passagerarna hoppar ur och försvinner bland vågorna. Den röda stugan hägrar, (men bara) hon som har sitt pass i behåll önskas välkommen.

Detta växlande perspektiv terräng–aktör förstärker känslan av att duon ”lånar” sig och sina kroppar åt flykten och flyktingarna, går med i deras vandring. I bara underkläderna gestaltar de förlorad identitet, blir den fullbordade anonymiteten. Hans desperata försök att lämna allt(?) hindras av henne, i ett likaså desperat försök att hålla ihop ens någonting när kontrollen hotar ge upp?

Anonymiteten förstärks ytterligare av att så gott som allt ljud – rösterna som talar sitt nonsensspråk, musiken som för tankarna till de trakter flyktingarna lämnar – förmedlas via högtalare; på scenen är det helt tyst. Undantaget en sekvens mot slutet där duon sitter bakom var sin skål och låter var sin vattenflaska porla sitt innehåll i skålarna. För att signalera att det är havsvatten strör de var sin portionspåse salt över vattnet. Sedan, som på given signal, lutar de sig fram och sänker sina ansikten djupt i vattnet. Det blir ett hisnande långt ögonblick. Efteråt är lättnaden i publiken påtaglig.

Invisible Lands är inget mindre än ett mästerverk, en term i brist på bättre. En intressant detalj kommer fram medan jag försöker återge skeenden på scenen: ord som exakt beskriver dem saknas. Förargligt, men samtidigt synnerligen glädjande. Det, om något, skall väl tolkas som nyskapande.

Uppfinningsrikedomen är underbar, utförandet är smidigt, precist och varsamt på samma gång. Sina åtta år till trots har pjäsens aktualitet inte bleknat, tyvärr. Paradoxalt glädjande är intensiteten som säkerligen förstärkts under åren då aktualiteten snarare blivit än mer brännande.

Recensionen publiceras i samarbete med Kritiken Syns! Projektet strävar efter att göra kritikens betydelse tydligare, främja dess formmässiga mångfald och föra den närmare upphovsmän och läsare.

Bianca Gräsbeck

Dela artikeln