Ann-Christine Snickars 09.09.2023 10:00

Konst- och vetenskapskollektivet Fern Orchestras föreställning ”Vedenjakaja/Vattendelare/Water Divider” är deras sjätte scenverk och tredje framträdande på Stadsteaterns Sopukkascen.

Att institutionsteatrar ger plats för uppsättningar som inte utgår från existerande dramatiska texter utan från vetenskapliga rön eller samhällsfrågor ser ut att bli återkommande.

Det är en bra sak, så länge teaterrummet inte bara ses som lämplig kanal och stoffet inte bara som fångsthåv för ett nytt publiksegment. Det måste bli en bra föreställning också.

Att se världen utifrån vilka vi är

Föreställningen ”Vattendelare” har, enligt vad jag läser på teaterns webb, ett slags motto som lyder ungefär: ”Inget utom fotosyntesen är nödvändigt”.

En lite distanserad parafras av det där med nödvändigheten att segla, något som ju inte från början handlade om fritidssegling, utan hade ett krassare perspektiv.

Den arbetar också utifrån tanken att vi ser världen utifrån vilka vi är, det bestämmer perspektivet. Ju mindre vi vet, desto mer prisgivna är vi, så måste den logiska slutsatsen bli. Och medvetenheten om vår okunskap framkallar en palett av känslor, uppgivenhet och melankoli.

Maskerad salong

Fokus ligger på de minsta organismerna, alger och bakterier som producerar hälften av planetens syre och utgör början på havens näringskedja. Den som inte är marinbiolog kan bara fantisera om dem.

Stadsteaterns Sopukka går knappt att känna igen, salongen är bortskalad och vi sitter kring väggarna av ett luftigt tält, som i sitt tak har ett upplyst område där de tänkta huvudaktörerna avbildas i rörliga eller statiska mikroskopbilder, som är mycket vackra.

Intrycket är att vi befinner oss under ytan. De mänskliga aktörerna är tre dansare, Ilona Salonen, Kalle Suominen och Timo Tamminen. De inleder med en kraftfull sekvens till ett av Prokofjevs mest kända stycken (”Riddarnas dans” ur baletten ”Romeo och Julia”), en bit musik som väl kan associera till ett nödvändigt arbete som aldrig tar slut.

Dansen genomsyrar föreställningen, men den får också hjälp av andra element, cirkuskonst, till exempel. Balans och gravitation åskådliggörs genom en sofistikerad gungbräda som byggs upp inför våra ögon och låter sin levande operatör sväva – mycket suggestivt.

Kunde ha fler verbala inslag

Uttrycket gestaltas också i sång och tal – talet har olika nivåer (och språk), det är informativt föredragande, vägledande, guidande, ibland som repliker tillhörande de organismer som inte har talets gåva (”Vi var här först”).

Som publik kan man bara överlåta sig och liksom sväva med, men jag skulle alla gånger palla för fler verbala inslag, lika gärna informativa som poetiska. Föreställningens uttryck är så pass stabilt förankrat i alla sinnen att det inte finns nån risk att tippa över i ett beskäftigt belärande.

Föreställningens finess är öppningen mot andra arter, som vi är direkt beroende av. En blindhet för dem sätter vår egen existens på spel. Naturen är en konstruktion av nödvändig mångfald, och vi som är den art som kan köpa teaterbiljetter (obs att intäkterna går till miljöarbetet för Östersjön!) är bara en del av den.

Ann-Christine Snickars
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln