Ann-Christine Snickars 01.12.2023 15:42

Sofi Oksanens ”Utrensning” som sopade hem stora finländska pris och Nordiska rådets litteraturpris började som scendrama. När man ser ”urformen” förstår man genrevalet väl, det är uppfordrande på ett särskilt sätt.

Jo-Jo Teatteri, med scen i Manillakvarteret har ”Puhdistus” som novemberpremiär. Jo-Jo arbetar utgående från en förening, har existerat i nästan trettio år. Pjäsvalen styrs av angelägenhetsgrad och under åren har man samlat ett betydande skådespelarkunnande.

Åbo har också en kader välutbildade proffs (tack, Konstakademin!) som kan regissera. Alina Kilpinen har regisserat ”Puhdistus” och Marko Rumbin är biträdande regissör. Bägge har också skapat scenografin, som den som känner Oksanens berättelse vet är krävande.

Centralt är ett hus med ett gömställe, i ursprungstexten utförligt beskrivet. På Jo-Jo kan publiken se in i gömslet.

Den fysiska uppsättningen är som en genomskärning, den är statisk men fungerar för alla episoder, med hjälp av ljussättning, med hjälp av teaterrök.

Teaterrök, detta flitigt brukade och missbrukade element! Här bär skådespelarna synligt med sig maskinen (modernt det också!), men röken tjänar dramat och är ingen banal effekt.

Den sveper in övergreppet, kan också gestalta det, associerar till dimridåer på ett annat plan.

De som läst romanen minns att den utspelas i ett efterkrigstida Estland och hur den utvecklar sig. Scenversionen är överraskande närgående. Jo-Jo:s scen är liten, salongen är det också, man kommer varandra nära. Det är en ansikte mot ansikte-teater.

”Puhdistus” är framför allt kvinnorollernas teater, alla är komplicerade och krävande. Iscensättningen har olika tidplan och de gestaltas bara genom personerna.

Det hanteras med entréer som ibland är bullriga, ibland knappt märks innan personen står där. Effekt och slutsats: en mörk och traumatisk historia lämnar en aldrig, den dyker upp och spökar ända till slutet.

Tidsplanen är sent 1940-tal, strax efter kriget, 50-tal med sträng ideologisk övervakning och 90-tal, då förtrycket inte längre är dikterat av Sovjet. I stället är fältet fritt för den som har hårda nypor och handlar med vadsomhelst, också kvinnor.

Pjäsen predikar inte men har ett ärende. Kvinnor utsätts i krig och av totalitära regimer för att det är effektivt att hota och våldta, människor blir rädda och fogar sig.

Hela samhällen påverkas av denna krigföring, som rovkapitalismen tar efter. Metoden bygger på – och förstärker – föreställningar om kvinnligt och manligt, svåra att utrota.

Ett av de grymmare dragen i berättelsen är ju att övergreppen mot kvinnorna inte gör dem enade och solidariska, som man gärna ville tro. Den sadistiska manipulationen av dem genererar i stället ytterligare svek. Det är skakande att förstå.

På scenen görs systrarna som dramat kretsar kring av Helmi Henell, som är unga Aliide, och Vilma Laurila, som är Ingel, som i Oksanens drama inte finns kroppsligen på scenen men nu är närvarande.

Det är en bra lösning, och Laurila kan bära det svåra scenkravet att vara ett minne, av någon idealiserat, av en annan så olidligt att det måste förnekas.

Henells unga Aliide brinner, i gamla Aliide, spelad av Erica Selin, pyr minnena under ytan. Hon lever sitt liv framåt, men med ett släp av svåra upplevelser, hårt kontrollerade.

När Zara dyker upp är hon på sin vakt. Zara gestaltas av Aleksandra Frey, som först visar bara sin tuffa med trasiga yta, men under umgänget med Aliide liksom mot sin vilja kryper ur sitt skal.

Det är vackert och tangerar också möjligheten till försoning.

Ett av de grymmare dragen i berättelsen är ju att övergreppen mot kvinnorna inte gör dem enade och solidariska, som man gärna ville tro. Den sadistiska manipulationen av dem genererar i stället ytterligare svek. Det är skakande att förstå.

Mansrollerna delas mellan fyra aktörer. Ilkka Kaate är den enda som genomgående håller kvar sin, som Hans Pekk, Ingels man som Aliide håller gömd. Arttu Tikkanen är Aliides make Martin, partifunktionären hon gifter sig med av pragmatiska skäl.

Vad hon känner i äktenskapet får ord bara när hon vänder sig till sin äldre version, på sitt eget tidsplan ser man det i det hektiska vis hon hanterar kärl och mat, mycket talande.

Mikko Korte och Voitto Lehti är de skrupellösa skurkarna som agerar i dramats nutid, de ägnar sig bland annat åt kvinnohandel, en av deras varor är Zara.

Men alla har en historia, att förändra sig från den soldatkultur (de har också roller som soldater som begår våldtäkt) de vuxit in i är svårt. Rollerna är stiliserade, man kan ana att det kostar på att gå in i dem.

Skottet som avlossas i upplösningen kommer från ett annat håll än vad ursprungsmanuset säger, men regin gör ett val som känns logiskt. Uppsättningen lever upp till det som Oksanen talar om i förordet till den tryckta pjäsen.

Att teaterformen, som ingen annan, öppnar den skam som sexualiserat våld innebär för alla inblandade för publikens kollektiva blick. Den blicken har potential att förändra den enskildas sätt att se.

Ann-Christine Snickars
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln