PJÄSEN: Josefina 70+ talar allvar och skojar musikaliskt
Oförstörbar duo. Johanna Ringbom och Iiro Salmi firar Teater Josefinas 20-årsjubileum med sångprogrammet ”Josefina 70+ ger inte upp sitt glitter”. Det sträcker sig över visa och jazz till chanson. Foto: Pette Rissanen
Josefina 70+ ger inte upp sitt glitter
Sångprogram med mellantexter och sång av Johanna Ringbom
Vid flygeln: Iiro Salmi
Teater Josefinas premiär på ÅST:s tiljanscen 10.10.
Teater Josefina har varit verksam i tjugo år, dess centralperson är Johanna Ringbom, som också uppträder i sitt alter egos gestalt. Jubileumsföreställningen, en sångafton, heter ”Josefina 70+ ger inte upp sitt glitter”. Vid flygeln sitter Iiro Salmi, som också följt Johanna Ringbom i ett par tidigare sångföreställningar.
Scenpersonen Josefina följer Johanna Ringbom i ålder, gränsen mellan dem får bli otydlig. En ingång i scentexterna är också ålder och åldrande. Synonymer och associationer till ”gammal” på svenska är i regel nedvärderande, medan kinesiskans tecken för samma sak uttrycker respekt och vördnad, berättar Josefina.
”Så välkommen, alla förlegade, inaktuella och dammiga!” konkluderar hon. Publiken är också till stora delar mogen, består av sådana som följt teater Josefina under alla år. Men också yngre hittade till ÅST:s Tiljanscen på premiären.
Min försiktiga spaning är också att den kusliga ålderssegregationen, som drabbat även kulturen, håller på att släppa. Ett bevis är att 70-åriga kvinnor på scenen kan dra publik – som Josefina, som KOM-teatteris aktuella publikmagnet med två 70-åriga kvinnor i centrum.
Mellanpratorna i ”Josefina 70+” handlar om kropp och krämpor, om den tid man har för sig själv, om minnet och om dåligt komihåg. Det är ofta det förväntade, men Johanna Ringbom kan också låta snacket göra en drastisk gir, så att man sätter punkt i en helt ny sinnesstämning.
Programmet är kanske finast när det blir allvarligt, och till exempel tangerar döden – att man tänker på den, och hur, utan urskuldande. Det är ett tema som är ålderslöst. Eller när det handlar om ovissheten, den som kan bli mer påträngande när man blir äldre: hur kommer det att bli, hur länge åldrande livskamrater kommer att få ha varandra.
Sångerna korresponderar med stämningarna eller går sina egna vägar. Välkända ”Augusti” (Bargum/Tauro) eller ”Flickan och kråkan” (Wiehe) får bearbeta melankolin. Men de dovare känslorna får alltid en inramning av lättsammare tongångar, till och med kabaréaktiga nummer som ”Eine kleine Mazarin” (till Mozarts musik) eller en jazzklassiker som ”Black Coffee”.
Iiro Salmi är en lyhörd scenpartner, han är maximalt följsam och har samtidigt maximal integritet. Han ger ”Flickan och kråkan” tillräcklig svärta och dramatik, han släpper in glädje och humor i lätta och smeksamma fraser i de jazzigare låtarna eller visorna.
Andra avdelningen låter kontrasterna bli ännu större än i inledningen. Den inleder med ett komiskt sångnummer av högre skolan, ”Operadöden” som Lill Lindfors skrivit text till och också framfört, och Jörgen Lillranks hejdlösa ”En pensionärs läkarundersökning”, som har ett förflutet på kokkoladialekt, men som har roligheten kvar på högsvenska. Johanna Ringbom har ett ännu icke uttömt register som komedienn, det blir klart här.
Publiken väntar sig också något i chansonväg – Johanna Ringbom är ju en av de få i regionen som har sådana på repertoaren – och i första avdelningen finns också Montands ”Le musicien”. Det franska inslaget i andra setet, Delanoés och Bécauds ”Et maintenant”, blev premiärens mest intensiva stund.
Efter det fick föreställningen plana ut i ett par sensitiva låtar, en av Bengt Ahlfors och en av Mikael Wiehe. Och på premiären verkade det som om en sång däremellan slarvats bort. Men man kan också tänkas att det helt enkelt var ett sätt att inte bryta stämningen, som tätnat vackert mot slutet.
Sången som har musik av Iiro Salmi och text av Ringbom själv, är en lycklig låt som heter ”Jag har fötter”, och den kunde väl i fortsättningen ha sin plats som allra första nummer, eller, som publiken nu fick ta del av den, som obligatoriskt encore.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.